Aftonbladet – 1 mars 1866, sida 2

Jet föredömet lära vi ej böra eller behöfva ölja. Snarast är väl arrangementet gjordt efter en fransk id7; men om den franska mperialismen torde få gälla: observandum, sed non imitandum. Emellertid — ogerna skulle vi velat undvara uppbyggelsen af det skådespel, som uppfördes i presteoch borgarestånden vid remissen af meranämnda proposition, och hvari teol. dr Rundgren samt kakelugnsmakaren Pettersson spelade hvar sin hjelteroll. Man har funnit bådas uppträdande muntert, om än ej i lika grad muntrande; men den meningen kunna vi ej dela. Väl for den förre lika våldsamt fram bland inbillade skräckgestalter, som Ajax, Telamons son, rasade i den grekiska belägringshärens fårskockar; men vi le cj åt, vi beklaga den, som låtit sig omhvärtvas af en ostyrig lidelses förståndsförvillande. töcken. Mot den sednare åter, mot den ignoranta påflugenheten, se vi oss ej af någon hänsyn förbundna att moderera vårt goda lypnes utbrott. Konstläran har bråkat mycket — många säga: förgäfves — med bestämmandet af det löjligas begrepp. Hve:a skulle väl trott, att ifrågavarande kakelugnsmakare och representant skulle lemna ett bidrag till utredning af dessa subtila teorier? Och likväl är det så. Det löjliga — säger Aristoteles — uppkommer ur en oskadlig dumhet?. En annan berömd tänkare, Im manuel Kant, menar att det uppstår, när en väntan plötsligt upplöser sig i intet; och Jean Paul yttrar näågorstädes i sina beundransvärda estetiska undersökningar, att det löjliga är det oändligt, det idealiskt lilla?. Det märkvärdiga är, att alla dessa beskrifningar träfta in på hvar sin sida af den värde representantens uppträdande mot pressen, och att sålunda de nämnda auktoriteterna fått rätt allesamman; förklaringen ligger deri, att; som tekant, det orätta och förvända kan vara på mångtusende sätt.