Aftonbladet – 28 februari 1866, sida 2

syster? sade miss Phebe. ?Om du alltid vore så der klädd, min söta flicka, så vore du vackrare än din älskade mamma till och med, som vi alltid tyckte såg så bra ut? Hon är ej det ringaste lik sin mor. Hon liknar sin far, och hvitt upphöjer alltid mörk hy.? TöMen är hon inte söt?? fortfor miss Phebe. Nå, om hon är det, så har hon vår Hetre att tacka för det, och icke sig sjelf. Dessutom bör sömmerskan också tagas med i räkningen. Sådan vacker indisk kåmmarduk. Den måtte kostat vackra pengar !? Aftonen före bröllopsdagen reste Molly och mr Gibson till Asheombe i den enda, gula postvagn, som Hollingford kunde skryta af. De skulle vara mr Prestons, eller, rättare sagdt, mylords gäster på slottet. Molly blef genast alldeles förtjust i det gamla slottet, som med skäl kunde kallas så. Det var bygdt af sten med många spetsiga gaflar och fönster omgifna af präktiga infattningar samt var nästan öfvervuxet af utländska slingerväxter och sent blommande törnrosor. Mr Preston, som Molly aldrig sett, stod i orten för alt taga emot dem. Han behan1ade henne från första ögonblicket, icke som ett barn, utan som en fullvuxen ung dam. Det var första gången hon råkat ut för ett sådant bemötande halft artigt, halft kurtiserande, som en del män anse nödvändigt att iakttaga mot hvarje qvinna under tjugofem års ålder. Mr Preston var en vacker karl, och det visste han också sjelf. Han var blond, med ljusbrunt hår och kindskägg, grå, lifliga, vackert formade ögon, med ögonhår mycket mörkare än håret; en smärt växt och ledig hållning hade hos honom utvecks lats genom de mångfaldiga kroppsöfningar, hvari hans skicklighet var vida beryktad, så beryktad att han derigenom fått tillträde till