Aftonbladet – 27 februari 1866, sida 3

dan Posttidningen och kan fortfarande behålla den, blott de legala annonserna skiljas derifrån. Den klagan synes obefogad, att ej Posttidningens goda artiklar tillräckligt nppmärksammas, tvärtom synes den öfriga pressen i allmänhet återgifva det väsentligaste, och man kan väl ej begära att hela tidningen aftryckes, helst detta ej skulle bli särdeles till gagn för dess egen spridning. Tal. kunde ej inse behofvet af ett särskildt blad för att bibehålla regeringen i folkets förtroende, utan detta sker bäst genom att den alltjemt fortgår på samma vackra bana. Beträffande opinionen om danska frågan voro visserligen tankarne derom ganska delade i Stockholm, dock hade regeringen häri på sin sida största delen af landsortspressen och bland dessa t. ex. Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning så kraftigt, att ingen regering någonsin kunde önska sig en bättre sekundant. . Hr Henschen rådde de konservativa i statsutskottet, som vilja åtminstone kunna konservera något, att betänka det en regering åtminstone ej kan bli röd och att de således genom att genomdrifva här ifrågavarande anslag åtminstone hålla en tidning fri från denna färg. Hvad hr Hierta sagt om en förening mellan Posttidningen och tidningen Wäktaren visar att han ej känner denna tidnings tendens och sträfvanden som omöjliggöra en dylik förening. Hr Petterson. Denna proposition är den gladaste företeelse, som företett sig under denna tid och denna företeelse skall säkerligen väcka stor glädje i hela landet. Tal. ville icke besvara några af de anmärkningar, som blifvit gjorda emot förslaget, utan blott bedöma det efter sitt enkla, sunda förstånd. Det är märkvärdigt att se, huru på de två dagar propositionen varit synlig, pressen redan hunnit uppträda deremot. När samma press talar om näringsfrihet, tar den nog munnen full, men rör man det ringaste vid den fria pressen sjelf, får man strax höra uttryck af den krassaste skråanda som, om den någonsin funnits, nu alldeles utgått från handtverkerigr och näringar och blott finnes qvar i pressen. De dagliga tidningarne tyckas rätt ofta hafva svårt att fylla sina spalter med intressanta saker, men får man nu en offentlig tidning, så blir det så mycket större fält för polemik. Det gjordetal. ondt att de andra tidningarnes afsättning möjligen skulle minskas genom den föreslagna tidningen, hvilken ytterligare några gånger förklarades vara en glad företeelse, hvarefter han med största förord tillstyrkte bifall till den kongl. propositionen. Hr Wistrand. Då hr Carlån i sitt yttrande genomgick skälen som tala för den kongl. propositionen, fann tal. sig fullkomligt instämma med honom i de premisser, hvarpå han grundade sin slutsats, och derför förundrade han sig så mycket mer att de kommo till rakt motsatt slut. Tal. gillade den kongl. propositionen med undantag endast af att han ansåg de legala annonserna böra spridas särskildt, samt yrkade att statsutskottet framlägger förslag i det syfte, att de af regeringen uppställda tre hufvudmålen vinnas samt att medel dertill anvisas. Hr Hierta: De talare, som i denna sak yttrat sig i annat syfte än jag, hafva förbigått eller visat sig okunniga om en omständighet, den att Posttidningen redan är en officiel tidning, ställd till regeringens disposition. Hr Carln har på stt ömmande sätt yttrat sig om angelägenheten af att en sådan officiel tidning finnes, deri regering och öfriga auktoriteter ega obestridd rätt att uttala sina åsigter i allmänna angelägenheter. Posttidningen är ju en sådan tidning, ty sedan svenska akademien, som från början har monopol på denna tidning, enligt aftal betingat sig en viss årlig pension, mot det att tidningen är ställd till regeringens förfogande, kan ju denna tidning med allt skäl anses vara regeringens organ. Den person, som dirigerar tidningen utses ju numera af regeringen. Likväl hade hr OCarlen sådana yttranden, att man deraf frestades tro honom anse regeringen sakna sådan organ inom pressen, hvilket visst ej är fallet, Men, mina herrar, hvaraf kommer det sig väl att Posttidningen ej är så allmänt spridd, som flera andra tidningar, oaktadt den nuvarande re geringen är så populär ? Skälet är, enligt mitt förmenande, endast att Posttidningen är en privilegierad tidning och att dess redaktion har inkomster deraf, till en viss grad oberoende af den större eller mindre möda den gör sig. Huru eljest förstå, att en tidning, deri den populäraste regerings, den bästa af ministerers åsigter uttalas, vinner så ringa bifall från allmänhetens sida och blir så föga spridd? — I andra länder, der officiella tidningar utkomma, erhålla de stor spridning, äfven om regeringarne äro impopulära. I anledning af hvad hr Henschen yttrat derom, att hurudant regeringssystem vi än må få, röd kan den dock aldrig blifva, vill jag blott tillägga, att detta väl allraminst kan komma ifråga nu, då man tvärtom är temligen ense om, att allt är så ljusblått som möjligt. Derföre synes det mig att, sålänge landet är så tillfredsstäldt, vi, utan att befara någon olägenhet, kunna uppskjuta verkställigheten af det nu föreliggande förslaget, åtminstone tills den nya representationen hinner komma ihop och deltaga i ledningen af nationens öden. Rikets ständer, som snart för alltid taga afsked från den politiska skådeplatsen, kunna väl ock med fullt förtroende åt den kommande riksdagen öfverlemna lösningen af denna fråga, En talare på andra sidan af stockholmsbänken har påstått, att de uttalanden, som gjorts mot detta kongl. förslag, skulle vara blott yttringar af skråanda och fruktan för minskning i pressens nuvarande makt. Möjligen kan den ärade talaren dervid äfven något ha syftat på mitt förra yttrande, Jag ber i anledning deraf få nämna, att jag under sednaste 14 år ej stått i någon omedelbar beröring med pressen, och tror mig derför kunna någorlunda opartiskt bedöma frågan. Jag är numera helt enkelt industriidkare likasom sistnämnde värde talare. Men jag tillåter mig, med anledning häraf, hemta ett exempel till nu förevarande frågas belysande från synpunkten af denna vår ställning. Jag antager nemligen, att den ärade talaren gör de bästa kakelugnar i Sverge, likasom jag antager att de artiklar, som skrifvas i den tillämnade regeringstidningen skulle blifva de bäst skrifna af alla tidningsartiklar. De ifrågavarande kakelugnarne hafva ock troligen en strykande afsättning till följd af sin godhet, men jag frågar, om den värde talaren ens skulle vilja ifrågasätta och herrarne i öfrigt vilja medgifva, att den ärade talaren borde hafva ett statsanslag, för att afsättningen af dessa kakelugnar måtte än mera