Aftonbladet – 23 februari 1866, sida 3

a NR a Aa evars, men jag begär en förståndig en möjlig frihet. Man har dragit upp för oss e teckning af revolutionerna under den parlamen tariska styrelsen, men det är icke den ensam son kan medföra en dylik fara. Alla styrelser hafv: fostrat eller fostra revolutioner ... (Mummel.) De ligger i sakernas natur. Jag tror inte att en re gering kan säga: Jag skall räcka i evig tid (Nytt afbrott). Kejserliga regeringen skall räcka jag hoppas det, men då fordras det också att de stödjes af friheten. Jag hör ej till dem som tro att om byggnaden är krönt af friheten den skal kunna stå sig. Jag tror tvärtom att friheten skal stpdja byggnaden, men despotismen bringa de: på fall. Jag är visst inte rädd för revolutioner, menja askar dem; jag afskyr revolutionerna, jag afsky revolutionärerna ; emellertid, om jag finge välja så skulle jag föredraga revolutionen fostrad af e1 frihetsvänlig regering, än revolutionen utgånger från en despotisk regering. (Sorl.) Låtom oss göra en jemförelse. M. H., vi he sett en revolution uppstå till följd af en absolu tistisk styrelse, det var år 93. man hade då er makalös folkförsamling, man såg en konung son ej gick i landsflykt utan till schavotten, mar hade med ett ord alla de horreurs, som finna: upptecknade i historien. När en revolution gö res under en parlamentarisk styrelse, har den e längre samma karakter; under den parlamenta riska styrelsen har man barrikader och kartescher, men det är inte nog, tycker jag, åt dessa uslin gar; konungen blir tvungen att fara till London, han slipper åtminstone åka till Place Louis XV... (Nytt mummel.) Nej, jag vill ej alls ha revolu. tion, men om man nbdvändigt måste ha en, så är mitt val snart gjordt. M. H.! Man får ej påstå att landet icke vill ha någonting mer än det har... det är inte möjligt... (Höga rop.) Huru, tror ni att man någonsin kan vara full komligt nöjd med sin ställning... (Afbrott. Jo! Jo!) Jag vill ha kejserliga regeringen qvar; jag vill ha kejsaren, jag vill ha kejserliga dynastien; men på hvilka vilkor? Ånger ni, att efter fjorton år, under hvilka konstitutionen bestått, d. v. s. ett helt sekel i vårt land, det ej göres henne behof af utvägar till utveckling... (Oväsen. Nej! Nej!) Ni har redan modifierat konstitutionen fyra gånger, hvarför icke göra det en femte? (Nytt oväsen. Nej! Nej!) Det ni kunnat göra fyra gånger, hvarför gör ni ej det den femte? (Afbrott. Nog! Nog!) Jaså, det är nog, mycket bra, men se det råkar ej vara allmänna opinionens tanke det. Modifiera förståndigt, just det ja, men modifiera! Vi ha friheter, Jag medger det; men äro de tillräckliga? Nej. (Jo! Jo!) Jag vill ej att pressen skall vara absolut fri, men vi sjelfva då, unna vi votera lagarne? (Buller.) Nej! Och när vi vilja undersöka dem, säger man åt oss, att vi ej ha rättighet dertill, att vi blott ega rätt att tyst och beskedligt inregistrera dem. (Nytt buller.) Presidenten: Hr markis de Boissy, jag anser mig böra tillkännagifva, att senaten ej är fallen för att höra på era utflykter. Markisen: Det var ledsamt för senaten det, ty annars borde den önska att man ej säger om den, att den ärstum och att den på folf timmar expedierar allt det som tilldragit sig under ett helt år... (Afbrott.) Baron de Heeckeren: Senaten vill höra talas om saker som kunna vara at någon nytta. Presidenten: Ja, senaten vill höra talas om nyttiga saker och ej på utflykter, som för det mesta ej ha att göra med adressen. (Rop af gillande.) Markisen: Jag är mycket tacksam för observationen, men jag ber att få bestrida dess rikighet. När adresskomitån har egnat hela tretton paragrafer åt framställandet af landets ställning, skulle jag då inte få säga hvad jag tänker derpm? Öm det inte finnes någon frihet mer... Presidenten: Jag tillåter mig anmärka, maris de Boissy, att ni förut yttrat er under ett relt plenum; ni har talat om allt möjligt, om nre angelägenheter och om yttre, om närvaranle och frånvarande, om lefvande och döda; och ag tycker att ni ej har skäl att beklaga er öfver utt senaten ej vill höra på er och att friheten är örqväfd på detta rum. Markisen: Ni vill väl att det inte skall finnas någon diskussion alls? Men då förlorar ni vetydligt i landets opinion (Öväsen). Akta er, nan skall säga, att sjelf talar ni inte och inte åter ni andra göra det heller. (Flera ledamöter: Ah, sluta då! Presidenten: Markis de Boissy, man hör ej nera på hvad ni säger. Markisen: Det göringenting, bara Moniteur? lör mig. (Skratt.) Presidenten: Men om ingen hör er, så gör äl inte ?Moniteur? det heller och kan ej återifva hvad den ej hört, Markisen; Jag hoppas att den har hört mig, y den har fint öra och jag återfinner i dess palter ?Afbrott? och Buller? oftare än jag sjelf arit i stånd att observera dem; men jag erkäner att det är svårt att tala när presidenten sjelf yckes gifva signalen till att man ej skall höra å mig. (Mummel.) Presidenten: Jag anmärker blott att!man ej hör å. Jag konstaterar ett faktum. Det är allt. Markisen: Föröfrigt är jag långtifrån att belaga mig öfver dessa afbrott, tvärtom, jag är örtjust i dem. (Skratt och stoj.) Hertig de la Force: Hr president, markis de oissys anmärkningar ha ej det minsta göra med dressen och hela senaten yrkar slut på diskusionen.; Presidenten: Jag har rättighet att bestämma iskussionens afslutande, ni, markis de Boissy, tt opponera er deremot; begär ordet för att få ttra er emot diskussionens afslutande. Markisen: Men jag har ju ej slutat. Presidenten: Man har påyrkat afslutandet. Markisen: Jag ber få göra en anmärkning: lan har ej kunnat begära afslutandet. (Rop ån flera häll: Jo, man har kunnat det!) Markisen: Jag säger fortfarande, med ord: ingsstadgan i min hand, att man icke har kunnat ordra det. Ty jag hade ordet och man har ej ittighet att taga det ifrån mig: (Oväsen.) Presidenten: Jag har till följd af mitt embete ittighet att påbjuda afslutandet. (Talrika röster: afsluta, afsluta!) i Markisen: Såå, man våldför sig helt enkelt å ordningsstadgan — men man har ej någon ittighet att afbryta mig. i Presidenten: Täs ordningsstadgan, så får ni att presidenten har rättighet att påbjuda afutandet af diskussionen. Markisen: När det blifvit påyrkadt, ja. Presidenten: Ni visar ju att ni ej känner stadan, med hvilken ni emellertid ofta. argumenrar. Markisen: Man har afbrutit mig och dertill ;de man ej rätt. Man qväfver yttrandefriheten. an har orätt. Om diskussionsfriheten underyckes, ve då regeringen, ve landet! Presidenten: Jag inskränker mig till att följa adgan och jag kan ej bättre bevisa min rättigt 1 detta fall än genom att appläsa 25:te , m lyder så här: Presidenten tillkännagifver r diskussionen skall sluta. 1 händelse af reamationer emot afslutandet rådfrågar han seten; om olika meningar yppa sig, fortfar disssionen.? Således, då en stor del af ledamöma begärt afslutandet, så förkunnar jag nu tta. Vill ni deremot tala emot afslutandet, så r ni ordet. (afsluta, afsluta!) Markisen: Ni har ej rätt att tillkännagifva af1itandet i annat fall än att det blifvit begärdt. Presidenten: Det har man ju yrkat flera gånger. Baron de Heeckeren: Ja, ja och jag yrkar det yo. Presidenten: Jag upprepar det: Man behöfver begära afslutandet. Jag kan göra det i kraft mitt embete. oe DD DA DT vt O MM DM Bro Fr vh Fr