Aftonbladet – 23 februari 1866, sida 3

t framträdde i diskussionen såsom regeringens er: kända organ. Yrkade dessutom anslagets höjande för att åstadkomma en allmännare spridning gratis och för att tidningens prenumerationspris ej behöfde sättas högre än 10 rdr. Ar Ridderstad fästade uppmärksamheten der: på, att han sjelf var tidningsutgifvare, men att Y hans tidning utkom i en aflägsen landsort, samt A jatt dess ekonomiska oberoende väsentligt grundade sig på den ortens offentliga angelägenheter, hvadan, efter hans uppfattning, Posttidningens kostnadsfria utdelning hvarken zunde gagna å I eller skada honom. Han föreställde sig derför A jatt han, utan att misskännas för någon egena nytta, öppet och obesväradt kunde uttala sin åsigt, angående den kongl. propositionen. Härs efter upptog han densamma punkt för punkt. Först framhöll han sjelfva propositionen, att ständerna måtte anslå ett extra anslag af 38,000 rdr samt bevilja stämpelfrihet för Posttidningen, allt mot vilkor att ett exemplar af nämnda tidning kostnadsfritt tilldelas hvarje kommun i riv ket. Enär likväl församlingarnes antal inom riket utgjorde omkring 2370 och Paosttidningen ; rimligtvis ej kunde begära mera för hvarje årstlexemplar deraf än det vanliga prenumerationsI priset, 12 rdr rmt, så uppgie totalsumman för -I dessa 2370 exemplaren pr år endast och allenast till 28,440. Regeringens jalagsbegäran öfversteg således med nära 10,000 rdr det verkliga behofvet. Lade man härtill stämpelafgiften. som på fhela upplagan väl kunde beräknas tili 5, 6 å 7000 rdr, så uppkom en summa af 15, 16 å 17,000 I rdr såsom en present till Posttidningen. TalaIren kunde endast på grund häraf ej gilla propoIsitionen, emedan ett sådant slöseri med statens I medel gerna ej kunde försvaras. Efter att viI dare ha yttrat några ord om tidningens utvidgning med en spalt, öfvergick talaren till sjelfva I motiveringen. Beträffande första motivet eller nödvändigheten att sådana 7stämningar, kallelser och underrättelser af hvarjehanda slag, som fur gällande lagar och förfatiningar skola meddelas allmänheten, enär mångas hela välfärd deraf berodde, blifva nöjaktigt spridda kring landet, Iså erkände han riktigheten deri; men trodde dock att tidningspressen i allmänhet redan droge försorg derom, enär flertalet af rikets tidningar omsatte denna del af Posttidningens annonsafdelning. Ehuru Posttidningen redan ingått i sitt 226:te år hade man också icke hört något klagomål i detta fall från allmänhetens sida. Skulle det likväl kunna styrkas att spridningen likväl vore ofullständig, så ålåge det — men också först då — visserligen statsmakterna att vidtaga tjenliga mått och steg. Beträffande anåra motivet, eller folkets behof att taga ?kännedom af de redogörelser för allmänna ärenden, som böra intagas i en officiel tidning eller åtfölja densamma såsom bilagor, förstod talaren ej hvad som dermed egenuigen menades. Men från ingen synpunkt ansåg han att rikets ständer borde genom särskilda statsanslag, uppgående till några och 40,000 rår, lägga hyende under det allmänna nyfikenhetsbeholvet i detta afseende. Det ålåge hvar och en att derför sjelf sörja. Beträffande slutligen det tredje motivet, eller att regeringen bör ega en organ, hvarigenom den kaa meddela allmänheten de upplysningar, som anses behöfliga för att förklara regeringens åtgärder och utveckla grunderna för dess beslut o. 8. v.7, så trodde sig talaren häri se det egentliga skälet för förslagets tillkomst. Han befarade dock att Teperingen härvid inkommit på en ganska oriktig och vådlig väg. ?Hela vår samhällsriktning går ut på, yttrade talaren, 7att upphäfva gamla monopoler och att utjemna föråldrade privilegier. Vid den flyktigaste granskning af detta tredje och sista motiv finner man likväl lätt att Tageringen sjelf liksom vill tillförsäkra sig ett sådant, och det till och med inom yttranderättens, det fria ordets gebit, något hvaremot hvarje vän af sjelfständig konstitutionel utveckling måste uppträda. Vi veta, och hela landet vet, att vär nuvarande regering gerna ser att den fria meningen, den oqvalda yttranderätten gör sig gällande och ledande inom landet; men malicen — den skalken — kan dock alltid, ifall den k. propositionen vinner bifall, säga: Ja, regeringen ser det erna — mycket gerna — men blott den sjelf r hålla i grimskaftet. Vi veta Kfvenledes, och hela landet vet det likaväl, att vår regering aktar och värderar högt den fria pressen; men malicen — den skalken — torde anmärka: Ja, vi veta det, n. b. ifall den sjelf får ha första och sista ordet. Vi veta jemväl äfven och — jag upprepar — hela landet är derom fullkomligt öfvertygad, att vår regerin är frisinnad, liberal, men malicen — den skalken — torde tänka: Ja, regeringen är det, det är säkert, n. b. endaet den får möta de fria och sjelfständiga tidningarne i dörren till hvarje kommun med varma servietter. Om emellertid en harmonisk vexelverkan skall till landets fromma kunna uppstå och utveckla sig emellan regeringen och folket, må man likväl ej anlita några konstlade medel, utan låta opinionerna fritt utveckla sig, endast ledda af den fria och sjelfständiga bestämmelserätten. Skulle föröfrigt regeringen kunna vinna någontmg, ifall propositionen af ständerna bifölles? Jag tviflar mycket. Regeringen skulle, efter min föreställning, komma i en falsk ställning till det allmänna, och jag fruktar för att den i stället för att ingifva förtroende skulle framkalla misstroende. Skulle återigen landet vinna något? Jag tror icke heller det. Antagligt är nemligen att folket — om ej nu, dock i en framtid — skulle kunna insöfvas af regeringens kostnadsfria förklaringar och meddelanden och således det vigs tigaste elementet, det lefvande intresset, för all konstitutionel utveckling småningom dö bort. Och den fria pressen, huru blef antagligtvis dess ställning? Skulle den förlora något? Derpå vill jag svara både ja och nej. Den skulle förora, ifall den sloge med armarne i kors. Men let skall den icke göra. Tillföljd af regeringens just emot densamma sålunda antagna ställning skall den förr eller sednare ocksi nödgas ittaga ett steg, ett ganska vigtigt steg, emot reseringen ; hvartill också regeringens nya ställning till den gifver fullkomlig befogenhet. ?Med ett bifall till den k. propositionen öppar man således, efter min uppfattning, ingening mindre än sjelfva Pandoras ark. Vi hatva öfverlefvat tider då misstroende, tvelrägt, för att ej säga ren fiendskap, rådde emelan regeringen och folket, emellan den salarieade pressen och den fria. Hvar och en som ernrar sig dessa tider önskar säkert att de ej måtte iterkomina. .Den enda som skulle vinna på den k. Ppropoitionen vore Postoch Inrikes tidningar. Emellertid qvarstår måhända alltid behofyet tt fullständigare än hitintills sprida sådana vigiga stämningar, kallelser och underrättelser, wvarom den k. propositionen i första motivet taar. Påkallas det verkligen — hvarom hrr juriter väl äro i tillfälle att bäst lemna upplysning — nser jag dock att man på ett mera praktiskt ch bättre sätt bör kunna uppnå målet.? jTJärefter framställde hr Ridderstad efterföljande rslag: Att alla sådana stämningar, kallelser och unerrättelser af hvarjehanda slag, som enligt gälande lagar och författningar skola meddelas llmänheten, enär mångas hela välfärd deraf eror, från och med nästkommande år, genom Srutgången suppsägning, skiljas: från Postoch nrikes Tidningar; att dessa stämningar, kalleler och underrättelser af ofvanskrifne art trycAc gärckildt undar dan means ee —-— FE PET Tf