Aftonbladet – 23 februari 1866, sida 2

Det dåliga intryck, som kejsar Napoleons trontal gjort i hela landet, har blifvit ytterligare ökadt genom debatten i senaten rörande svarsadressen till kejsaren. De mest inflytelserika männen i kejsarens omgifning visade denna gång i sina reaktionära trosbekännelser en vida större öfverensstämmelse än förra året. Hos Persigny, Rouland och Rouher är lösen alltjemt: stillastående, orörlighet. Hertig Persigny höll ett loftal öfver den allmänna rösträtten och uttalade en förkastelsedom öfver de engelska institutionerna, som icke passade för Frankrike, der friheten endast kunde stödjas på en stark statsmakt. Rouland varnade för följderna af det parlamentariska systemet, som de gamla partierna ville upprätta, och slufligen förklarade Rouher att regeringens åsigter voro fullt öfverensstämmande med Persignys och Roulands. De oberoende tidningarne gifva så pass mycket Juft åt det allmänna missnöjet, som de temligen obestämda gränserna för deras rättighet att kriticera parlamentsförhandlingarne möjligen tillstädja dem. Så yttrar sig Debats rörande de af Persigny utvecklade teorierna: Den, som nu skulle tillåta sig att lofva oss liberala reformer, skulle sannerligen löpa fara att bli anklagad för utspridande af falska rykten. De tal, fom nu hållits i senaten, tvinga oss att uppskjuta våra förhoppnivgar till en obestämd tid. Hr de Persigny yttrade sig visserligen icke såsom en officiel organ, men till följd af hans höga ställning ha de af honom uttalade åsigteroa sin vigt, och enligt honom ha viredan icke blott tillräckligt med friheter, utan till och med ett öfverskott deraf !? — Pråvot Paradol yttrar i sammu tidniog följande: Konung Carl X hade rörande det godtyckliga valet af sina ministrar åsigter, som voro temligen nära beslägtade med den Persignyska teorien, och just dessa åsigter blefvo en orsak till hans störtande.? — E. Girardin, som, i parentes sagdt, en siva öppna och oförskräckta yttranden mot regermgssystemet, ådragit den tidning (Presse), för hvilken han är hufvudredaktör, tvenne varninfin gör i den nämnda tidningen hr de ersiguy åtskilliga frågor, af hvilka en läter så här: Tror ni att det är så alldeles i sin äg att den förste bäste neapolitanare, en lazzaron, en plötsligen genom den italienska enheten frigjord slaf bar större rättighet än en i trenne revolutioners skola grånad fransman? Tror ni att det är i sin oidning att tjugoen franska landtbrukare och vingårdsmän icke ostraffadt kunna göra i Frankrike hvad engelsmän, belgare, schweizare och italienare kunna göra i sina hufvudstäder, der de, bäst de vilja, kunna träda tillsammans och diskutera de frågor som Jigga dem om hjertat? Om ni anser detta för helt naturligt och att det kan bära sig i längden, så tilllåt, hr hertig, att jag upprepar för er, att ni misstager er och att ert förstånd är omtöcknadt af små spetsfundigheter.? Derpå tillägger han; Ni fordrar att makten måste förstärkas vid hvarje framsteg till frihet. Men huru skall ni kunna ytterligare föröka makten, som öfverflödar åt alla sidor? Att stärka makten, är ett talesätt, som klingar vackrare, ju mera ihåligt det är. Om pi icke rent af vill upphäfva alla tidningar, huru skall ni då kunna ställa pressen under en skarpare lag, än den som underkastar tidningarne varning, suspendering efter tvenne varningar och tillintetgörelse efter suspenderingen? Huru kan ni, om ni icke vill att alla fransmän skola lefva i cellfängelse, ännu ytterligare skärpa