Aftonbladet – 21 februari 1866, sida 2

— Finska konstnärsgillets årsfest firades den ) dennes på Runebergs födelsedag i brunnshusets salong i Helsingfors, hvilken för dasen var smakfullt dekorerad med gröna ouirlander och festoner samt fanor. Ena väggen af salongen pryddes af en kolossal lekoration af fanor, mellan -hvilka en väldig stjerna spred sitt blixtrande ljus. Nederst vid foten af dekorationen stod en minnessten, omgifven af gröna träd. Derå lästes eldskrift namnen Joh. Reinh. Munck, Henr. Borgström, Filip v. -Schantz, Fredrika Bremer. Öfra ändan af salongen upptogs af en mindre scen och den nedra inneslöt ungefär 20 alnar af Sjöstrands under arbete varande stora fris, hvilken publiken nu för första gången var i tillfälle att se, sådan den kommer att blifva. Dekorationerna voro utförda af arkitekterna Brander och Trapp, målaren Löfgren och bildhuggaren Runeberg. Festen öppnades med marschen ur Mendelssohns Midsommarnattsdröm?, under hvars toner en skara af öfver 60 personer intågade, klädda ipittoreska finska nationaldrägter, så trogna det varit möjligt att få dem. Här sågs en skara från Wiborgs län och i allmänhet östra Finlands socknar, med sina äpnu i dag så pregnanta kastymer; der åter en skara folk från vestra Finland (företrädesvis Säkylä); der några geouint trogna österbottniska drägter — Munsalaoch Nerpesgosser, Lappfjerdsoch . Lappoflickor — hvilka rörde sig med all den värdighet och det högtidliga allvar, som utmärker traktens allmoge vid en så seriös förrättning som en polonäs. Seden folkgrupperna blandat sig i mängden, uppspelades ouverturen till Alceste, hvarefter kanslirådet Cygneus beträdde talarestolen, egnande varma minnesord åt de under året aflidna medlemmarne af gillet, Henr. Borgström, Joh. Reinh. Munck, och hvarefter hr Meissners orkester uppstämde ?Åboländninarnes marsch?, Doktor Karl Collan återförde minnet på förlusten af den förtidigt bortgångne Filip von Schantz, hvarefter sångare och sångarinnor under orkesterackompagnement utförde den aflidnes ?Fiskarkör? ur skådespelet Ainamo. Härefter utdelades af Z. Topelius författade vackra ord till Fredrika Bremers minne. Plats för ideerna! Plats för de höga, Friborna tankar, som i verldens natt Likt gnistor tändas för vårt skumma öga Och alstra, lyfta, värma, lysa gladt! De äro frön, af tidens stormar drifna, De fatta rot, de spränga klippans barm, De smälta isarna, och dagen randas varm För de förtryckta, sorgsna, glömda, ötvergifna. Hur länge bar ej quinnan utan klagan Sin ärfda lott, att, skönslöst kysst ihjäl, För mannens blick, som elfvorna i sagan, Ha tusende behag, — men ingen själ! Än smickrad, firad, än förtrampad, bruten ; Än vettlös, sysslolös i glitter gömd, Ån släpande sitt ok, till tacklös möda dömd, Var hon från handlingen, från tanken utesluten. Då kom idn, — då föll en klarnad strimma Af kristendomens ljus på qvinnans sti Stå upp! — ljöd ordet. — Slagen är din timma, Och halfva menskligheten tillhör dig! — Stum, tyngd af kedjor, tyngd af diademer, Förnam den fångna denna starka röst: En själ bär äfven du, o qvinnaji ditt bröst! — Och ordet tog gestalt och vardt Fredrika Bremer. Hvem var hon? Verlden vet. Den frusna tåren Af vinterskyn begråter henne nu. Hon var en ringa qvinna. Adelboren I verldens mening var hon icke ju, Ej ung, ej skön, ej rik med guld på änne. Dock fanns i nord en qvinna ej som hon; Dock stego furstarne med aktning från sin tron, Att trycka hennes hand, och folken hörde henne. När mången qväll hon sågs i tysthet smyga Att läka sår, dem alla andra glömt, Hvem visste då, att sig i denna blyga, Förvissnade gestalt en ande gömt,