Aftonbladet – 21 februari 1866, sida 2

aldrig mera skulle inträffa. Man tror all. tid, då man inträder i ett nytt skifte på lifvets bana, att detta skall blifva alldeles fritt från alla slags bekymmer och pröfningar! Hon påminte sig, huru just denna sommar och sedan hon blef förlofvad med mr Gibson, då hon en dag hållit på mer än en timma för att ordna -sitt hår efier sista modjournalen, och kom ned, mycket väl klädd som hon trodde och färdig at emottaga sin fästman, lady Cumnor hade skickat henne tillbaka, som om hon varit en skolflicka, för att kläda sig som vanligt och ej vara så der narraktigt utstyrd! En annan gång måste hon utbyta sin klädning för en, i hennes tycke vida mindre vacker, men som lady -Cumunor tyckte passa bättre. Detta var visserligen småsaker, men det var de sista exemplen på hvad hon mäst uthärda i många år, och hennes tycke för mr Gibson tilltog i samma mån som hon öfvertänvkte alla de svårigheter, hvarur han räddat henne; Det var icke obehagligt att såder få blanda glada förhoppningar bland slätsöm och skolundervisning — icke obehsagligt alls. Hon behöfde ej tända på sin bröllopsdrägt. Hennes fordna elever i familjen Cumnor skulle gifva henne den; de skulle kläda henne från hufvud till fot, bröllopsdagen. Lord Cumnor hade som vi veta, gifvit hundrade pund till utstyrseln och dessutom öppen fullmakt för mr Preston att anordna en så präktig frukost som möjligt för bröllopsgästerna. Lady Cumnor, ehuru icke riktigt nöjd med att man ej uppskjutit bröllopet till jul, hade dock gifvit bruden ett dyrbart guldur med kedja, af engelskt arbete, litet tungt och klumpigt kanske, men vida pålitligare än det utländska grannlåtsur, som så länge hängt vid hennes venstra sida och så ofta missledt henne.