Aftonbladet – 21 februari 1866, sida 2

hotade att bli ganska allvarsam. Genom att tillbörlig sotning på längre tid ej verk ställts, bade sot samlat sig iskorstenspipan, så att denna måste på ett par ställen upphuggas för att kunna rensas. — HBittplatserna på Carl XIII:s torg. Sedan vaktmästaren E. C. Thelin hos öfverståthållareembetet anhållit om tillstånd att, i likhet med hvad i flera Europas större städer eger rum, å hufvudstadens offentliga platser få under sommarmånaderna tillhandahålla allmänheten snygga och tjenliga stolar och dervid såsom skäl anfört, att de på våra promenadplatser befintliga sittsoffor äro otillräckliga, isynnerhet å Carl XIII:s torg, under den tid musik exequeras derstädes, och sedan öfverståthållareembetet anmodat öfverintendentsembetet att med utlåtande häröfver inkomma, så har öfverintendentsembetet den 6 dennes meddelat, att, hvad särskildt vidkommer det under samma embetes inseende ställda Carl XII:s torg, hinder från dess sida icke möter för bifall till berörda ansökning, endast dervid iakttages, att stolarne placeras längs efter allerna, mellan öch närmast omkring träden, der säten genom öfverintendentsembetets försorg icke blifva utställda, dock så att trafiken å torget derigenom icke störes. — Rask handling. Kl. 9 i dag på morgonen uppstod vid Munkbron mycken rörelse utom den vid denna tid på nämnde plats vanliga. En hund, som promenerade på den svaga isen midt emellan Pkinna vikslandet och Nedra Munkbron, sågs hastigt försvinna — han hade fallit ned i en genom strömsättningen bildad vak. Alla ropade att hunden borde räddas, men ingen ville våga sig ut på isen. Slutligen efter Jång väntan fick man se en karl, försedd med en lång stång, komma gående på isen, försigtigt pröfvande dess bärighet. Den stackars hunden arbetade emellertid af alla krafter att komma upp, man såg då och då hans hufvud, men oupphörligt plumsade han ned igen. Ju närmare karlen. kom vaken, desto farligare blef hans belägenhet och slutligen måste han lägga sig framstupa öfver stången och på detta sätt kafva sig fram till öppningen i isen. Hunden började arbeta alltifrigare vid åsynen af den sig småningom, närmande hjelparen och man började frukta att han ej skulle orka hålla sig uppe längre, ty tjugo minuter hade förflutit sedan kHanrföll i vattnet. Efter att på bästa sätt ha lämpat stången kom karlen, alltjemt krypande, fram till stället, fattade djuret om nacken och drog upp det. Men då uppstod en ny svårighet: hunden var af ansträngningen så uttröttad, att han ej kunde stå. Den raska karlen tog nu hunden — det var en temligen stor, af -doggräce, under armen och kafvade sig så godt han kunde framåt ett stycke, men hastigt. reste han sig upp, släppte stången och med -djuret i sin famn kom han lyckligt i land vid Munkbron, der han af de talrika åskådarne helsades för -ein behjertade handling. —B— — Svensk i Amerika. Efter enskild underrättelse från Montevideo, berättar Blekings-posten, att sekundlöjtnant A. Lindbeck fätt anställning uti amiral Tamandars stab, ombord å den brasilianska flotta, som i och för krigsoperationer afgått till Parara NR