Aftonbladet – 20 februari 1866, sida 2

och -hans röst var vek då han sade farväl och tillade de hos honom: fögå vanliga or: den: ?Gud välsigne dig, barn!? Molly hade hela dagen tappert kämpat mot sina tårar, men då hon väl var ensam i vagnen som skulle föra henne tillbaka till Hamley, brast hon i den häftigaste gråt, som fortfor ända tills hon kom till byn Hamley. Hon försökte fåfängt lugna sig och antaga en. glad min tills hon. kom hem. Hon: hoppades emellertid -att hon skulle kunna obemärkt smyga sig. upp på sitt rum och bada sina ögon i kallt vatten, innan någon fick se henne. Men i förstugan mötte hon squiren och Roger, som nyss: kommit från sin aftonpromenad och skyndat ut för att taga emot henne. Roger såg strax huru upprörd hon var, och sade: Min mor har väntat er en hel timma redan, tror jag. Låt oss gå in i förmaket till henone.? Men mrs Hamley varicke der och squiren stod på trappan och talade med kusken om hästarne. De voro således allena. Roger fortfor: CJag är rädd att ni haft en ledsam dag. Jag har tänkt mycket på er; ty jag vet huru otrefliga sådana nya slägtingar alltid äro, innan man lär känna dem.? Tack, sade hon med darrande,-läppar och nära att åter brista i gråt. Jag försökte komma ihåg hvad nisade, att man bör tänka mindre på sig sjelf än på andra, men det är mycket svårt ibland — ni vet ju att det. är det? Ja, svarade han allvarsamt. Han kände sig mycket tillfredsställd med hennes enkla erkännande af att hon komm t ihäg hans ord och försökt handla derefter. Hon var ännu så ung och detta sm:ckrade honom verkligen; kanske det äfven föranledde ho