Aftonbladet – 19 februari 1866, sida 2

ch för nerkingen är det en ytterligare fägnad rfara, att hans ort ingalunda i detta hänseende tår tillbaka vid jemförelse med öfriga delar af verge, ja icke ens om jemförelsen sträcker sig ill det öfriga Europa. 1863 egde Örebro län 14 sparbanker. Sparbanksräntan var år 1863 inom länets alla A sparbanker 5 procent — en redan rätt vacker änta, som åtminstone en af dessa sparbanker, len i Örebro, sedermera sett sig i tillfälle att öja till 5! . procent, samtidigt med antagandet emväl af liberalare premieutdelningsoch räntavå räntaberäkningsbestämmelser. Något kungligt sparbanksreglemente finnes ej nom Örebro län, och endast en sparbank (Karl koga härad) har förskaffat sig konungens beallningshafvandes fastställelse å sitt reglemente. Stiftare, delegare, principaler ha sjelfva reglenenterat för 5 sparbanker. Öfriga sparbankseglementen inom länet äro godkända å sockenstämmor, kyrkostämmor eller kommunalstämmor. Likväl har ingen sparbank inom länet veterligen skenat öfver skacklorna. Sjelfstyrelsen synes alltså här göra tillfyllest. År 1863 utgjorde fonderna i sparbankerna, uti hela länet 1,412,358 rdr rmt, deraf 802,318i Örebro stads och 269,608 rdr rmt i Nora sparbank. ed — Presteståndet och utvidgandet af qvinnans verksamhetsjält. Folkets Tidning yttrar: Till presterna vid innevarande riksdag ha vi en allvarsam påminnelse att göra. De ha nyligen afslagit hvarje förslag till förbättring i qvinnans ställning. Vi vilja nu erinra dem derom, att i Lunds stift finnes omkring 150 fattiga prestenkor med ett ännu större antal ogifta döttrar. Dessa prestdöttrar äro i allmänhet väl uppfostrade och vanda vid verksamhet, men genom qvinnans ställning i samhället äro de dömda i de flesta fall till en hopplös fattigdom. —Lt—— — Sala marknad. Härifrån skrifves till Westmanlands Läns Tidning: Sala marknad har detta år varit talrikare ber sökt, synnerligast af norrländningar, än man, vid jemnförelsen med Hedemora och Upsala, kunnat förmoda. Lintillförseln var riklig, hvar före man ock väntar ett icke så ringa prisfall under loppet af marknaden. Deremot var till gången på väfnader icke motsvarande behofvet. och hela förrådet upprymdt redan middagstiden marknadsaftonen. Spanmålstillförseln var, tro ligen med anledning af vägarnes mindre farbara skick, knapp, och prisen i följd deraf högre är under vanliga torgdagar. Några marknads. oordningar hafva hittills ej försports. De anteck nade priserna voro: råg 14: 50 å 14 rår för 6: k:r, korn 13: 50 å 13 rdr, alsikefrö 16 å 15 rdi pr 20 KE, timotej 7 å 6: 50, fröblandningar 11 äå 9 rdr; Norrlandsprodukter: buldan 32 rår. järfsjöväf 34, 36 å 40 rdr pr 100 alnar, fyrskaft väf Å4 å 50 rdr d:o, säckar 1: 90 å 2rdr stycket. haspelgarn 30, 33 å 40 öre härfvan, lin 10 å 10 50 pr 20 , tjäder 3: 50, orre 2: 40 å 2: 50 pa ret, ripa 33 å 40 öre, Hjerpe 60 å 65 öre stycket renstek 7 å 8 rdr pr 20 B. Marknadsbesökande beklaga mycket, att vä garne på flera ställen icke voro utstakade, så att man synnerligen under färden morgnar och aftnar hade svårt att taga sig fram bland snö drifvor, som här och der stängde vägarne. — — En rättegång af ganska ovanlig beskaffen het handlägges för närvarande vid Helsingborg rådhusrätt. En klädmäklare vid namn Glimsted hade låtit i Danmark lysa trenne gånger för gif termål mellan honom och en månglerska, likson Glimstedt från nämnda stad, men i stället för at fullborda äktenskapet försköt han sin trolofvad och uttog lysning, äfvenledes i Danmark, me en annan qvinna, med hvilken han sedermer också gifte sig. Hans förra trolofvade har ni instämt honom till Helsingborgs rådhusrätt mec yrkande om ansvar för tvegifte. Glimstedt be stred vid målets förekomst domstolens kompe tens, på den grund att såväl lysning som vigse försiggått i Danmark, men förgäfves, ty domsto len ansåg sig efter nya strafflagens bestämmel ser befogad att handlägga målet. Ett utlåtand af dr Althar, pastor i den församling, der båd: lysningarne försiggått, upplyser, att enligt dans) lag lysning icke innebär någon äktenskapsför bindelse emellan kontrahenterna, utan endast ä att anse såsom ett blott och bart tillkännagif vande om deras afsigt, hvilken endera parter utan ansvar kan förändra. (H. P.)