Aftonbladet – 17 februari 1866, sida 2

skicka den anmärkningen, att denna anmälans omständlighet, långt ifrån att vilja göra läsningen af sjelfva boken öfverflödig, endast a:ser att påpeka den uttömmande rikhaltigheten af författarens undersökningar, hvilka vi af hjertat önska måtte blifva lästa och begrundade i deras ursprungliga utförlighet och sammanhang. Uti inledningen samt första kapitlet lempar författaren en teckning af strafflagstiftningens barbari hos vårt och andra folk under äldre, dock ännu ej synnerligt aflägsna tider. Så långt fram i en tidsålder, som sjelf haft ej ringa föreställningar om sin upplysning, råder ett strafisystem af gagnlös, godtycklig och känslolöst förfinad grymhet, att man väl för ett ögonblick kunde känna tron på ett verkligt och varaktigt humanitetens framåtskridande vackla; men i den följande utvecklingen eger man tillfälle att ee menskligare och ädlare åsigters gryende dag bryta sig mot denna mörka bakgrund, om det ock är långsamt och under ihärdigt motständ råhetens natt viker tillbaka. Det är emellertid ej för att genom kontrasten mellan förr och nu nedslå ett tvifrel eller afhjelpa en misströstan, hvilka hos allvarligt tänkande aldrig kunna fästa varaktig rot, som författaren upprullat den afskräckande taban af äldre tiders ohyggliga krimival-justice; utan har han härmed förvisso afsett att gitva läsaren material till den betraktelsen — som ock ovilkorligen måste påtränga sig en hvar, den der med uppmärksamhet följer författarens framställning — att i den mån strafflagstiftningen fått en mildare och menskligare karakter, brottsligheten ock aftagit, det sednare i ej ringa män säsom följd af det förra. Vi behöfva ej framhålla hvilken betydelse detta allmänna resultat af forskningarne i rättvisans? blodiga häfder eger för bedömandet af den särskilda frågan om dödsstraffet. De skandinaviska folkens äldsta rättsseder — säger författaren — andas en med afseende på dåvarande kulturstadium anmärkningsvärd mildhet, som ingalunda gynnade användningen af dödsstraffet. Väl erkände de ursprungligen blodshämdens berättigande, likväl så att den brottslige först skulle å tinget dömas fredlös, hvarefter han kunde saklöst dödas; gripen å bar gerning, kunde han i vissa fall på stället aflifvas, men härom skulle å tinget anmälanske och dess förklaring, att han låge ogild, inhemtas. Emellertid blef försoning genom böter efterhand det vanliga straffmedlet, detta till och med för dråp, så att endast vissa, mycket grofva brott, de s. k. nidingsyerk eiler orbotamal, såsom mord, mordbrand, förgiftning o. s. v. förblefvo med dödsstraff belagda. Meni landslagsrne och den yngre stadslagen ser man redan strängare grundsatser gällande: de stadga för dråp ?hf mot lifP. Hvadan kom denna. nyhet och i allmänhet den i vår medeltidslagstiftning så ymniga användningen af dödsstraff och stympningsstraff? Förf. svarar, att den fär tillskrifvas mosaiska lagstiftningen och den af kyrkan utbredda föreställningen. om dess för alla folk och tider absolut förbindande giltighet. Till denna anledning skulle man kanske kunna foga en annau: den sig mer. och mer utvecklande centrali-atiooen, underordnandet af individens och kommunens betydenhet under staten; det ligger i sakens natur, att straffen blefvo strängare liksom att brotten betraktades såsom svårare, när föreställningen om en staten tillkommande staffrätt hade undanträngt den gamla grundsatsen, som gjorde bestraffandet af brott till den enskildes (målsegandens) ensak, och när den allmänna meningen erkände att det var ej I blott den enskilde och hans slägt, utan äfI ven andra, högre makter och iatressen — staten, religionen, kyrkan 1. d. — som. lederades genom brottet. Äfven för detta nya åskådningssätt banade kyrkan vägen. Under inverkan af dessa förhållanden utvecklade sig, särdeles i 14—16 seklerna, ett slöseri med de-grymmeaste straff; -som måste väcka vår häpnad. Huru föga dock lagens frikostiga bot med lifvets förlust och exekutionens utstuderade grymhet förmå Istäfja brottsligheten, kan väl ingen period Jb vår rättsoch kulturhistoria bättre visa, Jän denna tid ar laglöshet, våld och oordningar af alla slag! Det är fullt fog att anlItaga, att de grymma straffen, den stora Mmisshushållningen med :menniskolif, som Ai lagens namn årligen uppoffrades för ganska ringa öfverträdelser — hängning för stöld af 2 öres värde, förlust af högra handen I för tillfogande af blodvite, o. s. v..— isin mån bidrogo att förvilda sederna, underI gräfva aktningen för stadgad samfundsordordning och qväfva allt deltagande för menskligt lidande och nöd. Detta blodiga system, hvars grundtanke var dels den från I?Guds rätt? (mosaiska lagen) hemtade prinIeipen att talion — lif för lif, öga för ögå, tand för tand — är den bögsta rättvisa, ; dels afskräckningsteorien, d. v.s. den tanIken ett ytterlig stränghet vore bästa medHet att afhålla de illasinnade från begående Jeller förnyande af brott, rådde med föga förändring ända till slutet af 17:de seklet. Efter reformationen, då kyrkan, som förut bestraffat en mängd sedlighetsoch s.k. religionsbrott, hufvudsakligen förlorade sin domsrätt, hvilken öfvergick i statens hand, Itillkom en tredje princip i den teori, på hvilken brottmålslagstiftningen var baserad; Istaten ansåg sig genom skonslös stränghet i bestraffandet af sådana brott, som förut hört under den andliga maktens domvärjo, böra blidka den vredgadegudomligheten och dymedelst från land och folk afvärja den ?starke hämnarens? tuktanm.. Patentet om högmålssaker af år 1563 belägger sålunda, . med uttrycklig och utförlig hänvisning till Guds vrede?, en mängd Brott (såsom hädelse mot Gud, förräderi, mord, hor, blodskam, våldtägt, tidelag) med dödsstraff; I Gustaf Adolfs rättegångsordinantia år 1614