Aftonbladet – 15 februari 1866, sida 1

nes dotter skulle stå efter Molly i känslighet. ?Hon skall komma hem till bröllopet! Hon och Molly skola vara brudtärnor!? sade mr Gibson i sitt hjertas värma. Denna plan behagade icke mrs Kirkpatrick riktigt, men som vi veta motsatte hon sig ej densamma; hon ville vänta tills hon kunde få något bättre skäl att afslå den; för tillfället smålog hon blott och tryckie sakta den hand som omslöt hennes. Det är svårt att säga om det var Molly eller mrs Kirkpatrick, som mest önskade att den dag ce stulle tillbringa tillsammans, snart vore öfverstånden. Mrs Kirkpatrick var trött af unga flickor i allmänhet. Alla pröfningar i hennes If, hade kommit från hennes sysselsättning med deras uppfostran. Hon var mycket ung då hon först blef guvernant, och hennes krafter blefvo brutna i det första försöket att noga uppfylla de pligter, hon åtagit sig. Hennes vackra utseende och fina mantr bade, mer än hennes karakter och kunskaper, bidragit att förskaffa henne goda platser, och ibland hade man verkligen skämt bort henne med godhet och vänlighet; men ändå påträffade hon alltid näsvise, egensinniga, allt för samvetsgranna, eller nyfikna flickor, eller ock sådana som bedömde henne strängt eller som noga gålvo akt på allt bvad hon gjorde. När hon sedan blef gift, hoppades hon alltid stt få en eon, som skulle blifva baronet, ifall tre eller fyra slägtingar bara ville dö barnlösa, men i stället fick hon en dotter, på hvilken möjlighet hon alls icke tänkt. Oaktadt allt det obebag hon ansåg sig hafva lidit af unga damer i allmänhet (och hvilket ej förminskats deraf att hon hållt skola i Asheombe), var det verkligen hennes afsigt att vara så vänlig som möjligt mot styfdottern, som hon blott påminte sig som ett svarthärigt, sömnigt barn, som beundrande betraktat henne. (Forts.)