Aftonbladet – 14 februari 1866, sida 2

Ja, jag borde visst frågat henne derom. Men jag är just icke den rätta personen vid sädana tillfällen. Jag var så ledsen någon kunde vara och tyckte att det var så synd om henne, men jag visste ändå icke hvad jag skulle säga.4 tMen du sade väl något?4 Jag gaf henne det bästa råd jag kunde. Räd! Du skulle väl försökt trösta henne. Stackars lilla Molly !4 tJag tror sannerligen att ett godt råd är den bästa tröst man kan få. Det beror på hvad du menar med ett godt råd. Tyst! der kommer hon.4 Till bådas förvåning inträdde Molly och försök:e se ut som om ingenting händt. Hon hade badat sina ögon med kallt vatten och ordnat sitt hår, och kämpade tappert mot gråten, som ännu satt henne i halsen, ehuru hon försökte göra sin röst så säker som möjligt; Hon ville ej bedröfva mrs Hamley med åsynen af sin smärta och handlade således redan efter Rogers uppmaning att tänka mera på andra än på sig sjelf. Det visste hon ej sjelf, men det var dock så. Mrs Hamley visste ej om det var så alldeles klokt att begynna tala om den nyhet hon fätt höra, men hon var så upptagen deraf att hon ej kunde tänka på något annat. Jag hör att din far ämnar gifta om sig, min söta flicka. Men jag vet ännu icke med hvem.4 Det är mrs Kirkpatrick. Jag tror att hon för längesedan var guvernant för fröknarne på Towers. Hon är ofta der och de kalla henne Clare och hålla visst mycket af henne. Som man ser försökte Molly att tala om sin stjufmor i så gynnsamma ordalag hon kunde, (Förts.)