Aftonbladet – 14 februari 1866, sida 2

anförtrodde honom detta; ögonblicket förut hade hon visat icke ämnat göra det. Han kastade bort det gröna bladet och vände sig om och såg på henne. Hennes ögon fylldes åter af tårar och hon såg upp på honom med en blick, som bad om deltagande. Hennes blick var vida vältaligare än ord. Efter ett ögonblicks tystnad, sade han, mera för att säga något än för att få svar på sin fråga: Och det bedröfvar er ?? Hon blickade oafvändt på honom, medan eit sakta ja4 smög sig öfver hennes darrande läppar. Han sadeingenting mera och stod en stund och såg ned på marken, medan hans fot lekte med de lösa kiselstenarne som lågo framför honom. Han hade icke alltid så lätt att kläda sina tankar i ord, ej heller kunde han i allmänna ordalag trösta någon; han måste verkligen hafva nå: got tröstande att säga, eljest teg han. Slutligen sade han nästan som om ban talat för sig sjelf: Det tycks som om det gifves fall, då man — lemnande all tanke på kärlek åsido — nästan är pligtig att skaffa en moderlös ung flicka en ersättning för den mor hon förlorat ... Jag kan lätt tänka mig?, tillade han i alldeles förändrad ton och med en blick på Molly, ?att detta steg skall vara till stor fördel för er far — det bör befria honom från många bekymmer och förskaffa honom ett angenämt sallskap.? Han hade ju mig. Ni vet icke hvad vi voro för hvarandra, eller rättare hvad han var för mig?, tillade hon ödmjukt. Emellertid måtte han hafva ansett det nödvändigt att gifva er en moderlig vän, eljest hade han visst icke gift om sig. Han har troligen gjort det mera för er skull än för sin egen: