Aftonbladet – 13 februari 1866, sida 3

för jorden, (Insändt.) Egmont ooh ett universitet i hufvudstaden. Nå, man hittar då på allting, tänker nog de värde läsaren — och verkligen är det icke så — men när solen skiner behöfves ingen lykta? säger ordspråket, d. v. s. när man har allt fö ögonen är det ej svårt att se. Vid åskådandet af det lysande sorgespelet Eg mont å kongl, stora operan en afton, komm några vänner tillsammans och återkallade i min I net, under pjesens gång, en och annan historisi episod ur de handlande personernas lif och dera uppträdande i midten af 1500-talet samt dera: bättre och sämre maskerade tillgifvenhet för der mest absolutistiska konung under detta tidehvarf nemligen Filip IL Den historiska period, som omfattar det så kallade nederländska frihetskriget, är så för skräcklig, så öfverfull af kungligt våld och svek så extraordinärt ryslig i anseende till tortyr och så olidligt revolterande för känslan, att vi min nas få historiska tidpunkter som öfverträffa allt detta elände och menniskoförtryck. ; Det må vara tillfyllest att endast i förbigående påminna oni denna Alba. Han, som hängde, brände eller pinade på avnat sätt ihjäl tusentals menniskor både efter påfliga och spanska inqvisitionens ritus, — han, som förklarade att hans herre, konut.gen (Filip ID, ville hellre se sitt land förvandladt till en ödemark, än der tåla någon enda kättare?, — han, som med djefvulsk noggrannhet öfvervakade sjelfva exekutionen af de förfärliga blodsdomar han utfärdade, emedan bödlarne vid utförandet af deras operationer alltid syntes honom för blöta, — han, som påfann ett litet grymhetsmedel särskildt (för att få de på bålet bundna att icke hålla trösterika tal eller prisa Gud), bestående deruti, att dagen före afrättningen låta bränna tongan på de lifdömde, så att den följande morgon på ett förfärligt smärtsamt sätt svullnade och uppfyllde munnen, — hah, denna ohyggliga Alba, som i Antwerpen lät uppresa sin präktigt utförda porträtt-staty i brons, på hvars piedestal han ristade: Alba, ?den bäste konungs trognaste tjenare, har tillintetgjort upproret, fördrifvit rebellerna, återställt religionen, skipat lag och rätt samt befästat landets fred; — han, Alba, som frättes af nitälskan för Filips skada, föll slutligen i onåd, efter att omsider, liksom hans herre, ha funnit detta härjande skräckvälde, hvarmed den kungliga makten omgifvit sig otillräckligt att motstå den storm, som nu på allvar började rasa genom det af så heterogena elemehter sammansatta nederländska riket. Det nogsamt kända ordspråket: Tel maitre tel valet har här sin fullaste tillämpning; undantagen äro rara som gulikorn på ljungheden, och då vi i Hast silhouetterat Alba såsom typ, känna vi ock hela raden af kungliga missfoster, deras hejdukar, hertigar, kardinaler, generaler, ståthållare och hvad de heta allt dessa lysande eländen?. Det nederländska frihetskriget räckte sm vi veta i något öfver 80 år, och minnet af de obeskrifligt rysliga strider som utkämpades af de arma folken för att afskudda sig träldomen, förer än i dag uti skölden en ovtplånlig blodörn, hvilken, allegoriskt att tala, liksom påminner att räkningen med konungamakten, herrsklystnaden och förtrycket här och der icke ännu är tillfullo qvitterad. Plundringen af Antwerpen — under namn af Spanska. furien? — är så fasaväckande, så hemsk, så späckad af medeltidsbarbarismens alla ohyggligheter, att det fordras i sanning rätt goda och kraftiga nerver för att uthärda med läsningen af specialhistorien öfver denna stads förstörelse. Men ehuru dessa taflor af nöd och förtviflan, uttryckande på en gång försakelse och heroism samt en okuflig sträfvan efter frihet, blefvo lifligt erkända af staterna såsom praktfulla förebilder, och likasom flera andra städers stora och hjeltemodiga data, för den gemensamma befrielsen jublande prisades af folken, fånn man dock staden Leydens elände under belägringen framför alla andras lidanden så utomordentligt, likasom dess försvar så exemplariskt manhaftigt, att staterna skyndade att erbjuda Leyden en storartad belöning, som skulle för alla tider bevara minnet af de vigtiga och omskapande händelser, hvartill Leyden genom sin ihärdighet gifvit nationerna en vink både om arten och graden af uppoffring, hvaraf ett folk är mäktigt som slåss för sin frihet. Staden Leyden hade nemligen sett sextusende af sina goda borgäre dö — hungersdöden, men uthärdade ändå med lejonmod helå fasan af en tryckande och långvarig belägring och alla dermed förknippade ouppräkneliga olyckor. Staterna erbjödo alternativt fullständig tullfrihet eller grundläggandet af ett universitet i Leyden. De goda borgarne, som väl behöfde komma sig upp genom frihet i handel och vändel efter så grufliga nederlag och: som troligen väl insågo vigten och fördelen af den först erbjudna koncessionen, svarade till deras everldliga heder gif oss ett universitet, och så skedde. Följande året, 1575, grundlades universitetet såsom ett everldligt minne af de för folken, för frihet och bildning så ytterst vigtiga, nu utkämpade 80riga striderna. Denna lilla apropos är rätt intressant, synes oss, .desto hellre som den visar, att man kunde till och med för 300 år sedan tänka högt till och med om de så kallade brackorna?. Alexis.