Aftonbladet – 13 februari 1866, sida 3

Hr Blanehes anförande i bergareståndet. vid af) diskussionen em utvidgad rätt för qvinnam. a et el . Pre en RT EV I j I sliten i stycken på Alexandrias gator. Vidare ) Agnesi i Italien och Sofie Germain i FrankTrike, under det man i Sverge bland alla dess ) många filosofer från våra begge universitet, för Denna fråga, om ingenting mindre än ett försök till återställandet af den rubbade jemnvigten inom menniskoslägtet, har utskottet lika vackert som öfvertygande behandlat. Men med dess betänkande följer en reservation af 17 ledamöter, 8 af adeln, 9 af presteståndet, och hvilken talaren anser fig böra bemöta. Om det redan är mycket vågadt att på förhand antaga qvinnans odugighet eller olämplighet för befattningar, hvari hon ännu s försökt sig, si är det det ännu mera då det gäller sådana yrken, deri hon försökt och lyckats. Omhon förr för klarats oduglig för juridiken, enär dertill ansetts erforderligt det isolerade förstånd, hvatom reservanterna tala, eller ett förstånd skildt från känsla och fantasi, så blef väl förhållandet något annorlunda från den stund billighetskänslan, såsom ett förmildrande väsen, inrymdes i våra strafflagar, ty der, dit en mäktig känsla en gång trängt, det kan nog känslornas bästa representant en dag följa efter. Talaren hade hört gamla domare försäkra, att de gerna skulle emottaga fruntimmer: såsom biträden vid protokollet: Men när man anser qvinnan omöjlig äfften för andra 8: k. stränga vetenskaper, då glömmet man hvad qvinnan jemväl i den riktningen uträttat. Man glömmer bland andra -den ädla. Hypatia,. som i Alexandria vid början af femte sektet höll: sina berömda föreläsningar både i filosofien osh matematiken. Men det fanns naturligtvis reservanter äfven på den tiden, och den törnämste af dem, biskop Cyrillus, gick ända derhän i sin reservation, att han upphetsade, en hop kristen pöbel emot föreläserskan, och en dag blef denna unskapsrika och älskliga qvinna bokstafligen har man inom den rena matematiken Maria professorer i samma vetenskap knappast kan uppleta ett namn, jemförligt medde förras. Inom filosofien behöfde man plocka ihop rätt att väga upp en enda qvinna, madame Stal, och Sverge hadeju en drottning Kristina, som tillbragte flera timmar af dagen under samtal med Cartesius, grundläggaren både af den nya filosofien och-af den nyare uppfattningen af matematiken. Går-man slutligen till statskonsten, så vet man att.:om qvinnany såsom ledarinna af ett folks öden, icke alltid varit bättre än mannen, hon åtminstone aldrig varit sämre än han. Den nya historien bekräftar den sanningen; och redan vid gryningen af den äldsta möter man till exempel i Asien qvinnor, som styra ofantliga riken, sprida kring sig en ädlare kultur samt till och med gå i spetsen för de stora härnadstågen. : Men, invända motståndarne, dessa qvinnor höra : endast till undantagen, då det väl snarare är till: fällena som böra räknas dertill, desså tillfällen till själsodling som för qvinnan varit så få och dem l! mannen medelst hundradetals lagar lyckats förebygga eller inskränka. — Man vågar dock ej :! bestrida qvinnans lämplighet för läkarekonsten; ! men då man förnekar henne sinne för vetenska: perna, glömmer mansatt en eller annan af dessa ! ingår såsom vilkor för läkarebildningens Och ! l hvarföre skulle icke qvinnan likaväl som mannen kunna göra sina rön inom de kemiska laboratorierna? Hvarföre icke med samma framgång som han förstå införlifva sig med växtrikets under ; och i sin ordning meddela dem åt andra? — Men det mest öfverraskande i reservationen är påstå! endet. .om qvinnans olämplighet för de högre ! platserna inom kansliet och de administrativa verken. Hon; hvars kön lemnat verlden -såls många litterära mästerverk, hvartill väl i första ! rummet fordras att kunna skrifva modersmålet, ! hon skulle icke, mutatis mutandis, kunna upp-! sätta ett embetsbref, ewt cirkulär, en promemoria l med mera dyhkt, som utgör expedittonssekrete-! rarens högsta konst! g När och hurs qvinnan råkat i denna under-! ordnade ställning;-som mannen af gammal häfd ! äflas att finna så naturlig för henne, det wvet: ingen. Men de finnas: som tro att en tidsålder! funnits för henne då hon icke allenast innehaft ! likställighet med mannen, utan till och med stått öfver honom. Man finner mänga sannolikheter ! derför i folkens myther, hvari qvinnan ställes så 1 högt, att hon såväl i söder som i nord represenj terar ödets makt, för hvilken sjelfva gudarne sig böjde, och man;antager, på grund deraf, att)! hon omöjligen kunnat vara af sådan betydenhet ! i den gamla gudaläran, om hon i verkligheten alltid varit den förbisedda, ja snart sagdt tillspillor gifna varelse som hon sedan så länge varit. ! Måhända grunda sig mannens privilegier på enC revolution, der den fysiska styrkan segrade, hvart efter qvinnan, nedryckt från sin höga plats, blef e mannens fånge. Säkert är att några länkar af bojan ännu i dag hänga qvar, och man har ett S8 rofstycke på metallen just i denna reservation. S ngenting är då naturligare än den känsla som oupphörligen manar henne att höja sig ur sitt ovärdiga underdånighetstillstånd, och ingenting heller mer upprörande än hvarje försök från å mannens sida att hejda henne på en bana; som e måste vara Guds egen utstakade väg, ty icke b ställde Han könen emot hvarandra på jorden å såsom förtryckare och förtryckta. Sannt är, att mannen i yttre måtto egnar qvinn nan all tänkbar dyrkan, fast det väl kan vara k tvifvelaktigt huruvida icke hans hyllning mera t skadar än gagnar henne. Det är riddartidens öfverdrifna artighet som alstrat kotteriet, säger en fransk författare. Märkbart är ock, att hon E från den tiden förlorar något af den själstorhet som utmärker den gamla romarinnan eller spartanskan. Hon framstår mången gång såsom en paraddocka, smyckad med bergens och hafvens dyrbaraste skatter, men som sjelf icke rätt vet på hvilken fot hon skall-stå och vågar knappast visa den af fruktan att den icke är nog liten. ji Emellertid är qvinnan ännu våra festers sjelfn skrifna gudinna, fast gudinnan sjelf sällan får vara närvarande. Men börjar hon nu, uppmuntrad af vår dyrkan, att tala om utvidgade rättig) 2 heter, fordrar hon af sin tillbedjare någon jemn-F likhet, då är det slut -.med komplimenten, då A G t uppmanas hon att sköta sitt heliga kall, som det heter. Hvaruti detta kall skulle bestå, derom ; tänka vi olika. Somliga: anse hennes uppgift vara att hemma styra och ställa till vår treftnad ! och beqvämlighet, kanske fläkta flugorna från d os8 när vi sofva middag; andra, att hon skallls hålla köket vid makt, ehuru det kan vara tu tal om ej mannen bättre lämpar sig för denna afdel. n ning, då han onekligen i den vägen eger en mer förd finad smak än hon, och nog möter man ofta män af hög samhällsställning, hvilka röja sådana anlag för D ifrågavarande hushållsdetalj, att man verkligen v kunde tro dem ha misstagit sig om sin rätta kal-h lelse på jorden. De bättre anse hennes kall vara att uppfostra våra barn, göra dem till goda menniskor och nyttiga medborgare — medborgarinnan kommer mera sällan i fråga. Men hon, 8( som skall uppfostra andra, hon får ingen upp: I!v fostran sjelf. Hvilka uppfostringsverk inrätta vi lh: för henne? Hvilka skolhus bygga vi för henne? aj Snart sagdt inga. Och när man en gång allbi varligen sätter sådant i fråga och ändtligen lyckats bekomma en handling sådan som detta utskottsbetänkande, hvilket billigar några af hen-d nes anspråk, då uppträder en skåra reservanter, upptornande svårighet på svårighet. Men attse fordra det hon skall uppfostra slägtet, på samma p) gång hon förnekasde behöfliga medlen dertill, det är lika orimligt som att fordra guld ur den grufva man raserar. Talaren befarade ej att qvinnan skulle mvcket d tvista med mannen om platser i statens tjenst. ti För makan eller modren blefve hemmet icke lp; mindre kärt derföre att hennes menskliga och medborgerliga rättigheter blifvit fullt erkända; hon skulle med mera tillförsigt egna sig åt sina barns uppfostran, när hon kände sig förmögen af att bättre än förut kunna verka för detta mål, so h he kulle med mindre oro emotse en möjm