Aftonbladet – 12 februari 1866, sida 2

slutsatser angående det samtal, som slutade med hans frieri. Mena lady Cumnor skulle bafva sin vilja fram, nu som alltid. Seså, inga dårskaper. Mina flickor måste alltid tala mellan fyra ögon med sina fästmän, antingen de ville eller ej ; man har ju alltid en hel del att tala om före giftermålet, och ni båda måtte väl vara gamla nog för att ej behöfva vara tillgjorda. Seså, gå er väg, båda två. Det var såledas ingenting annat att göra än att återvända till biblioteket; mrs Kirkpatrick såg litet harmsea ut, och mr Gibson hade nästan alldeles återfunnit sitt vanliga lugna, sarkastiska jag, hvaraf han nyss förlorade icke så litet. Hon började samtalet, halft gråtande: tJag vet icke hvad stackars mr Kirkpatrick skulle sagt om han kunnat ana hvad jag nu gjort. Han ogillade alldeles bruket att gifta om sig.4 båt hoppas att han icke anar det eller, om han gör det, att han är klokare än förr och mser att det under vissa omständigheter kan vara både önskvärdt och nyttigt att gifta om sig.4 På det hela taget var denna befallda tete-d-töte icke på långt när så tillfredsställande, som den förra, och mr Gibson fann snart att han ej längre kunde försumma sina ötriga sjukbesök. Vi skola nog inom kort komma öfverens4, tänkte han inom sig, då han red hem, Man kan inte gerna vänta att våra åsigter genast skulle vara desamma; det skulle jag icke ens tycka om. Det vore sannerligen tråkigt att aldrig af sin hustru få höra annat n ett eko af sina egna tankar. Hå-hå! Jag måste med det snaraste underrätta Molly om detta — det lilla älskade barnet! Ja undrar hvad hon skell säga derom? Det