Aftonbladet – 10 februari 1866, sida 3

MYE 0 FE Ua Bruksegare i Vestra Wermland. Svar på Några reflexioner öfver de nu gällande författningarne för navigationsskelorna i riket?. 1 anledning af en i Aftonbladet för den 11 Jan. under ofvanstående rubrik insänd artikel, undertecknad S. F., innehållande dels åtskilliga vanställande uppgifter, som, om de icke varda beriktigade, lätt kunna vilseleda, dels insinuationer såväl mot de allmänt aktade föreståndarne för navigationsskolorna, som ock mot de personer, hvilka, efter förutgången sådan pröfning, som kongl. reglementet den 15 Mars 1861 medgifver, blifvit af nämnde föreståndare antagna såsom elever och sedermera undergått ångfartygsbefälhafvareexamen, anser sig insändaren böra belysa några af dessa i S. F:s artikel förekommande uppgifter, öfvertygad att den tänkande allmänheten derigenom skall inse, att hvarken lif eller egendom under nuvarande författningar mera äfventyras, än hvad de före dessa gjort eller komma att göra, om samma författningar i åtskilliga punkter ytterligare skärptes eiser S. F:s smak, Det har inom vår örlogsmarin under många år pågått en strid, som troligen numera är slutligen gumpad, nemligen striden om den stora och den lilla (eller skärgårds-) flottars skiljande från hvarandra. Regering, representation och den allmänna meningen hafva högt uttalat sig för de olika fartygscerternas och deras officerares fördelande hvar på sitt håll. Hvad betyder i det hela en sådan delning? Enligt insändarens tanka betyder den, bland annat, att de örTagsfartyg. som befara öppna sjön, hafvet, anses böra hafva sådana officerare (befälhafvare), som genom teori och lång praktik förvärfvat sig sjömanskap och skicklighet i navigering, m. m., hvilka e knskaper åter icke ansetts till samma grad nödiga för den på skärgårdsflottan places rade officern. Kunna vi icke äfven säga, att våra kolferdiängfartyg äro indelade i den stora och lilla flottan, den stora, som går utomskärs, som således befar öppen sjö, och hvarå till befälhafvare erfordras personer med både teoretisk och praktisk kunskap i sjömansyrkets alla detaljer, samt den lilla, der sådan kunskap med rätta anietts i mer eller mindre mån Sebag Eller skulle möjligen behofvet af sjömanskap vara mindre på ett af kronans inomskärs gående fartyg, än på ett af de privata? Icke vill väl S. F. på fullt allvar påstå, att en person ovilkorligen måste från barndomen hafva egnat sig åt sjömansyrket för att, på ett allmänheten och rederiet fullt tillfredsställande sätt, föra fram ett ångfartyg på en sådan trade som t. ex, Stockholm—Strengnäs, eller någon annan dylik. Mångårig erfarenhet jäfvar detta påstående. Det har många gånger .i tal och skrift yttrats, att de svenska ångfartygsbefälhafvarne gjort sig kända såväl för humanitet och påpasslighet som för duglighet och skicklighet, egenskaper, genom hvilka de rättvisligen förvärfvat sig allmänhetens aktning och förtroende; men icke hafva alla dessa personer från barndomen egnat sig åt sjömansyrket. Nej! Mången, åtminstone af befälhafvarne å de inomskärs gående ångfartygen, har ifrån början haft från sjömansyrket vidt skild befattning, och först vid mera framskriden ålder börjat fara på sjön, utan att allmänheten deraf dragit i betänkande, att i sådana befälhafvares händer anförtro lif eller egendom. De i förhållande till det stora anta!et ångbåter, vi ega, få olyckor, som inträffat genom sammanstötning, pågrundsättning m. m. dylikt och som vanligen skrifvas på befälhaf. varens räkning, hafva fullt ut lika ofta skett med sådana fartyg, som till befälhafvare haft eller hafva personer, hvilka inhemtat sin praktik på aflägsna half, som med dem, hvilkas befälhaf. vare saknat dylik praktik. Nåväl! Med en sådan erfarenhet för ögonen, vill ins. fråga: Åt hvad anledning tror S. F. att allmänheten bättre betryggas mot olyckshändelser under en ångbåtsresa, om de ifrågavarande författningarne ytterligare skärpas i den anda, S. F. sträfvar för? Ar det endast begäret att skydda passagerares lif och egendom, som föranledt S. F:s artikel? S. F. yttrar vidare, att några af de under sednare åren bildade ångbåtsbolag ha blifvit förespeglade en större vinst på sina resp. ångbåtar, om de till befälhafvare å desamma toge personer, som vore kunniga i maskinens skötsel (!!), hvarigenom man kunde inbespara antingen befälhafvareeller maskinistaflöningen och i maskinrummet använda endast en eldare, tagen direkt från gatan eller plogen. S. F. har härvid på dubbelt sätt blottat sin okunnighet i författningarne, såvida man ej vill antaga att hela denna tirad tillkommit med full afsigt att missleda. T för det första måste hvarje ängfartygsbefälhatvare ega i förlattningarne föreskrifven, om också ofta temligen nödtorftig kännedom om maskinens skötsel; (och ju kunnigare i detta afseende befälhafyaren är, desto mera pe ygRande är det för allmänheten, och desto fördelaktigare förrederiet); och för det andra stadga författningarne, att hvarje ångfartyg, som, enligt besigtningsdokument, eger att föra mer än 120 passagerare, skall hafva minst en examinerad maskinist, samt att å hvarje ångfartyg, som eger rätt att föra 120 passagerare och derunder, skall vara tillåtet, att till maskineus skötsel använda personer endast försedda med af sakkunnig person utfärdadt Kompetensbetyg. Insändaren kun lugna S. F. dermed; att vederbörande myndigheter med stränghet öfvervaka, att författningarne i dessa fall noga efterlefvas, så att personer, direkte tagna från gatan eller plogen aldrig kunna komma i fråga att antagas till skötande af maskin på ett ångfartyg. vad befälhafvarne angå, tyckes det af S. F:s yttrande framgå den åsigt, att det är ett fel hos dem, att ega större än i lag föreskrifven kännedom om maskineriet på sitt firande fartyg. I motsats häremot har in(Insändt.)