Aftonbladet – 10 februari 1866, sida 2

STOCKHOLM den 10 Febr. 7 En af denna minnesvärda riksdags märkligaste förhandlingar afslöts i går e. m. med de voteringar hos ridderskapet och adeln, hvilka vi i vårt gårdagsblad omförmälde. Utgången blef värdig denna samma ständerförsamling, som på ett så storsinnadt sätt beslutit afträda från skådebanan, för att lemna plats åt en mera tidsenlig folkrepresentation.. Det blef den sista svenska ständerförsamlingen förbehållet äran, att gifva sanktion åt och varaktigt belästa en frisinnåd handelspolitik i vårt land. Alla de försök, som eljest kunnat göras, att med anledning af konjunkturernas skiftningar åstadkomma en återgång. i detta. afseende, äro nu tillintetgjorda för en tidrymd af elfva år, och innan dess förlopp skola, vi äro derom fullt och fast förvissade, de välsignelsebringande följderna för. land och folk af frihetens tillämpning. äfven i afseende på handelslagstifiningen och handelsgemenskapen med andra länder, stå för alla så klara och tydliga, att man blott skall förvånas öfver, huru en så naturlig sak kunnat vara föremål för sådana strider, som de, hvilka här nyss blifvit utkämpade. Det är möjligt att för en och annan enskild industri-idkare den täflan, han hädanefter får bestå, kan komma att medföra bekymmer; för alla torde den föranleda mer eller mindre ökade ansträngningar. Det är antagligt, att en och annan tillverkning, som bedrifvits med föråldrade och bristfälliga arbetsmetoder eller uti allt för liten skala, icke kan bära sig, om den fortfar att på samma fot bedrifvas. Antagligt är också att en Och annan tillverkare kan, till följd af bristande insigt, eller bristande kapital, eler bristande företagsamhet, få svårt att följa med sin tid, få svårt att ordna sin rörelse på ett sådant sätt, att den kan bära sig utan ett omåttligt, konstladt skydd. Men kunde det väl derföre vara rätt och klokt, ur industriens egen synpunkt, att fortfarande beröfva henne den lifgifvande eggelse, som ligger i en öppen tätlan? Och kunde man väl förvänta, att folket skulle i evighet låta sig beskattas, för att sätta ett fåtal individer i stånd att — arbeta efter dåliga metoder? Knappast något enda framsteg kan göras, vare sig i samhällsorganisationen eller på den materiella utvecklingens bana, utan att någon eller några individer kunna deraf röna någon olägenhet. Dock vill välingen derföre påstå, att inga framsteg skulle få ega rum. Skulle man, t. ex., för att ?skydda skutskepparne i deras handtering, ha belagt ångfartygen med så betungande skatter, att de förra kunnat bestå konkurrensen? Skulle vi ha stadgat ett ?förbud? mot dessa små ångslupar, som svärma på våra vatten, derföre att roddarmadamerna blifva beröfvade den utväg att sig ärligen försörja, som de tillförene begagnat? Och skulle man väl förkasta, möjligen på lagstiftningsväg förhindra, begagnandet af nya redskap och maskinerier uti industrien, derföre att man genom dem tager brödet ur munnen, såsom det heter, på en och annan, som haft sin utkomst genom användning af äldre metoder och äldre redskap, och möjligen icke kan få arbetsförtjenst vid användningen af de nyare? Det betryck, hvari enskilda individer kunna komma genom skeende framsteg, förtjenar allt deltagande, men det får icke förhindra framåtskridandet. Den erfarenhet, som vunnits af de steg, genom hvilka vi hittills småningom aflägsnat oss frän prohibitivsystemet i tullagstiftningen, är emellertid synnerligen lugnande med hänsyn till omfånget af dylika individuella olägenheter till följd af förändringen, och på samma gång särdeles hoppgifvande med afseende på vårt folzs förmåga att genom företagsamhet finna sig i de nya förhållandena; ty icke blott att inzen industrigren hos oss dukat under, man har dess