Aftonbladet – 9 februari 1866, sida 2

till bvila, om icke mylord olyckligtvis, i sitt hjertas godhet, gjort en anmärkninvg, som stötte henne. Han gick fram till henne och lade sin hand på hennes axel, sägande: Jag är riktigt rädd att mylady ansträngt sig för mycket! Hon rätade upp sig och sade med köld: Lord Cumnor, när jag är trött skall jag säga er det. Hvarpå hon visade sin trötthet med att sitta mycket rak och stel hela aftonen, föraktande alla anbud om soffdynor och pall, och betraktande såsom en personlig förolämpning ett förslag att denna afton gå tidigare till sängs än vanligt. Hon höllsig uppe så länge lord Cumnor var vid Towers och mrs Kirkpatrick blef alldeles bedragen deraf, samt försäkrade mylord att hon aldrig sett den söta lidy Cumnpor se så rask ut. Men mylord hade ett godt hjerta, ehuru icke något ljust hufvud, och ehuru ban ej kunde gifva något skäl derför, var han ändå alldeles viss på ast hans hustru ej var frisk. Det oaktadt vågade han ej skicka efter doktor Gibson utan hennes tillåtelse. Men hans sista ord till Clare voro: Det är verkligen en god sak att ni är här hos mylady och det lugnar mig mycket; men låt henne icke bedraga er. Hon skall icke erkänna att hon är sjuk förrän hon ej förmår dölja det längre. Rådgör med Bradley (lady Cumnors kammarjungfru) och skicka ett bud till Gibson att han komner hit, som af sig sjelt — han kan ju allid finna på någon förevändning — och 1å med detsam:na mylord råkade komma håg att han tänkt gilta bort Clare, tillade nan: Laga att ni får träffa Gibson, det ir en ganska hygglig karl och lord Hollingord säger att i hela trakten finnes ej ans like. Bed honom helsa på och