Aftonbladet – 7 februari 1866, sida 2

ke räkna mig. Tiden går framåt, minaly errar; den står icke stilla, och vi måste, le örsigtigt, men oafvisligt följa i dess spår; m vi stå stilla, eler, ännu värre, gå bak-q inges, förlora vi allt det inflytande öfver idens riktning, som vi, med ett kloktiakt1, agande af dess tecken, kunna utöfva, och; jet minsta, som då kan hända oss, är attls iden springer oss förbi. Väl vet jag,f nina herrar, att det stundom inträffar j; tt äfven tiden går baklänges, men dettal, x då en farlig riktning; tiden går bak-l; änges endast för att taga en bättre ansats, . ch derefter med ett språng skynda förbi s len ståndpunkt, hvarifrån han vikit tillbaka. Dylika språng öro vådliga; de medföra lj våldsamma omstörtningar, de ingripa djupt lj ländernas och folkens allmänna öden och , enskilda välfärd. Då en sådan storm uppstår, tillkommer det den tänkande mannen tt tillse, huruvida han ej bör refva sina segel, söka en undangömd hamn, der han lugn kan afbida att stormen hinner lägga sig, och först, sedan de upprörda vågorna lugnets, åt dem åter anförtro den farkost, han tror sig kunna styra. Jag tycker mig spåra en dylik riktning baklänges i de med atseende på traktaten framställda förslag. Hved än rikets ständer, inom gränserna för deras befogenhet, kunna besluta, detta kommer jag naturligtvis att såsom laglydig medborgare underkasta mig; men icke kan man begära att samma hand, som på en högtidlig afbandling haft äran med sin underskrift bevittna sin konungs, skall sönderrifva detta fördrag. Icke heller kan man försänta att jag med likgiltighet skulle uppbära ett klander för långa, mödosamma och sämvetsgranna bemödanden, för hvilka jag kunde hoppats — icke tacksamhet, ty en sädan hvarken får eller bör en ansvarig rådgifvare påräkva, men ett välvilligt och hugnande erkännande för mina redliga sträfvanden att uppfylla min konungs bud och att befrämja Dess ädla afsigter till ett af oss alla lika högt älskadt fosterlands sannskyldiga nytta. Jag tillåter mig anhålla, det ridderskapet och adeln, i öfverensstämmelse med K.M:ts nådiga proposition i ämnet, bebagade för sin del lemna sitt godkännande till den med Frankrike afslutade bandelstraktat, med uteslutande af det tillägg, som bevillningsutskottet ansett sig dertill böra. foga.? Frib, Rudolf Cederström e:höll ordet efter grefve Manderström. Han ville afslå traktaten, och sammanfattade sina anmärkningar mot densamma i tre punkter: 1:0 hade den större svenska industrien ej fått påräknad nedsättning i afgifter vid införseln af dess produkter till Frankrike; 2:0 skulle den svenska mindre industrien komma att sakna för sitt bestånd erforderligt skydd, och 3:0 skulle till följd af traktaten en öfversvämning af lyxartiklar och läckerheter förvandla ogs från nordens spartaner till nordens athnienser. Frih. Hugo Hamilton försvarade deremot traktaten i ett varmt och sakrikt anförande. Han visade först att de fördelar den tillskyndar vår sjöfart och vår exportrörelse ingalunda kunna betecknas såsom små. Vidare påpekades, med hänsyn till den svenska förädlingsindustrien, att våra underhandlare i mångfaldiga fall betingat åt Sverge en högre skydstull mot utländsk täflan än Frankrike medgifvit andra stater, med hvilka det. slutit traktater. Uti vår industris så högst betydliga utveckling just under den period, då fribandelsgrundsatserna börjat allt mer och mer tillämpas, såg talaren för öfrigt ett bevis pår att den egde sådan lifskraft att den ej skulle gå under i den öppnade täflan, om än öfrvergången kan försnleda ett par års pröfning, hvilken dock endast skall sporra till nya ansträngningar. Slutligen berörde friherren den grundlagliga sidan af saken och visade det orimliga i på ståendet att de grundlagens bud, som afse att värna folket mot godtyckliga skattefö höjningar, skulle innefatta förbud att nedsätta skatter. Frib. af sehmidt förklarade sig i 15 år ha sträfvat att blifva frihandlare, men icke lyckats i sina bemödanden. Frukterna af sina sträfvanden delgaf han ridderskapet och adeln ien lång, osammanhängande (som det tycktes ur Rydqvists bok eammandragen) historisk öfversigt af tullagstiftningens utveckling i England, Frankrike, Amerika och Sverge, derifrån en liten afstickare i förbi gående gjordes till Ryssland. Resultatet blef, att friherren yrkade afslag å traktaten med Frankrike, churu han ej kunde efgöra om han och de med honom liktänkande, eller om motståndarne ha rätt?. , Med långt mera talent, men ännu större vidlyftighet, kämpade frih. Klinckowström mot traktaten. Personer, äfven de utmärktaste, vägde fjäderlätt, då det gällde fäderneelandets väl eller ve, och derför borde intet afseende fästes vid grefre Manderströms förklariog att han för sin del gjorde traktatena antagande till kabinettsfråga. Talaren sökte visa, dels att regeringen i tullfrågorna handlat mot sista riksdagens beslut; bestred regeringen grundlagsenlig rätt att nedsätta tullar; påstod traktatsbestämmelserpa i flera punkter icke jemna Sverge reciprocitet; ansåg traktaten på ett noglättsinnigt sätt till ständerna öfverlemnad och på ett nog lättsinnigt sätt behandlad, 0. 8. v. Hufvudattacken gällde dock bränvinstullen, som skulle totalt ruinera den svenska brönvinsbiänningen. Knappast mindre fara bo tade de svenska rsffinaderie:na. Friherren, som hade talat omkring 2 timmar, tycktes icke på långt när ha uttömt ämnet, då plenum måste afbrytas, hvarför han ock lofvade att längre fram ånyo upptaga det. Inom presteståndet öppnades bataljen af biskop Annerstedt som i regeringens förslag såg ett prof på missaktving för ständernas SS ala Ks