Aftonbladet – 6 februari 1866, sida 2

3 VW ERA UP AI RVA BUR UV BUN: Det är två särskilda anmärkningar, som vevillningsutskottet velat bifoga ständernas ;odkännande af franska handelstraktaten. Den ena rörer måttet af de vunna fördearne; den andra har afseende derpå, att raktatens bestämmelser blifvit tillämpade innan traktaten blifvit underställd rikets ständers pröfniovg och godkännande. Uppskattningen af de genom handelstrakjaten vunna fördelarne beror på den ståndpunkt, hvar och en intager, som vill derom fälla ett omdöme, och på det pris, man sätter på de såsom vederlag gjorda medgifvandena. Anser man hvarje lättnad i varubytet folken emellan vara en vinst för eget land; föreställer man sig, i likhet med oss, att det är för svenska folket nyttigt, i ekonomiskt hänseende, att få köpa sina förnödenheter till så billigt pris som möjligt, och; i sedligt afseende, att frestelserna till lagöfverträdelser genom: smuggling, så mycket som möjligt undanrödjas; är man öfvertygad, att klokheten bjudit, att äfven utan allt afseende på traktater med Frankrixe eller andra makter vidtaga den reform af vår tulltaxa, som nu blifvit genomförd i sammanhang med franska traktaten, då anser man hvarje vunnen fördel, större eller mindre, såsom en ren vinst, och skattar landet lyckligt att ha kunnat ernå en sådan fördel, utan att till gengäld ha behöft gifva något annat, än ett samtycke till re former, som vårt eget intresse högt påkallat. Betraktar-man åter de af Sverge gjorda medgifvandena i afseende på tulltaxan såsom något slags uppoffringar, då får saken naturligtvis en annan gestalt. Man får då anledning att börja mäta och väga de vunna fördelarne. Det tyckes vara denna ståndpunkt, som bevillningsutskottets majoritet valt, och vi måste, för att kunna diskutera dess beslut, äfven ställa oss på densamma. Af frukten känner man trädet, är en sats, hvars riktighet icke lärer jäfvas, och vianhålla att här få tillämpa den. De franska handelsoch sjöfartstraktaterna voro gällande endast under nio månader afsistlidet år. Detta är en mycket kort tid, under hvilken affärslifvet icke kunnat hinna att mer än i högst ringa grad sätta sig in i de genom de nya lagarne inträdda nya förhällandena. Likväl erfar man af bevillningsutekottets eget utlåtande, att de från Sverge till Frankrike utklarerade fartygens drägtighet vuxit med 28,71 procent i jemförelse med det föregående: året); att i denna tiliväxt den relativt största andelen tillfallit den svenska flaggan, eller 36,79 procent,. mot 29,90 procent för den norska, och 23,32 procent för den franska; att utförseln från Sverge till Frankrike ökats af jern och stål med 11,75 procent samt för bräder och plankor med 37,60 procent. Härtill skulle kunna läggas svenska rederiers offentliggjorda redogörelser för de dem tillskyndade besparingar till följd af traktaterna, och man skall utan tvifvel få svårt att påstå, stt efterzifteri afseende å sjöfartsoch tullafgifter i Frankrike, hvilka kunnat redan under .en så kort tid af den första tillämpningen medföre — xun jördelar, sakna all betydelse: Huruviau gessa fördelar äro nöjaktiga? lärer väl alltid till en viss grad komma att be på tycke och smak, på måttet: af de sou wa ar oa hvar gjort sig. Men man mäst vid veour tögas besvarande äfven göra sv. reda för, huruvida utsigter förefunnits stt ur vila annat och mer än det, som bi ; 1 -unuet. Att härvid ställa sig och på tri hand uppställa önskningsmål, gagnar till ingenting. Frågan är, huruvida den makt, med hvilken man kontraherade, kunde rimligtvis väntas vilja medgifva mer. Den andra kontrahenten var här en stat, inom hvilken prohibitivintresset, såväl med hänsyn till sjöfartssom tull-lagstiftning, vuxit till cn sådan makt och betydenhet, att äfven den i detta afseende mest frisinnade regering icke kunnat annat än stegvis och på de omvägar, som traktater med främmande makter erbjudit, öfveroå till ett friare system. Detta förhållande har utöfvat sitt inflytande på alla traktater, som Frankrike afslutit med andra länder, äfven sådana som kunnat till gengäld öppna för den franska industrien marknader, mångfaldiga gånger större än den svenska. Är det då rimligt att begära, det ensamt Sverge skulle få, vid sitt aftal med Frankrike, diktera sina vilkor uteslutande efter sitt eget tycke? Måste man icke anse sig ha vunnit allt, hvad som för tillfället kunnat vinnas, då man betingat sig likställighet med de mest gynnade nationer? Och kan det under sådana omständigheter vara rätt, vara den svenska nationalrepresentationen värdigt, att högtidligen förklara, att de väntade fördelarne icke blifvit nöjakligt vunna? Vi tro det sannerligen ieke, och vi kunna så mycket mindre föreställa oss, att ständerna gifva sitt bifall till en sådan förklaring, som hvar och en vet, att densamma i sjelfva verket icke är föranledd af de vunna fördelarnes beskaffenhet, utan endast och allenast af missnöjet med de medgifvanden som gjorts å vår sida, med afseende å den svenska tulltaxan, hvilket är en helt annan fråga. Denna sida af saken lönar det sig icke att diskutera med våra protektionister. Men vi 4) Denna och följande sifferuppgifter gälla dock endast förhållandet till slutet af November för alla andra hamnar än Stockholm och Göteborg. BRON NA ERE RTR ERA SAR ANKAS ET SN TLL LA AM OR Pn RR NE