Aftonbladet – 6 februari 1866, sida 2

mm re LV 0 8 gans golf bestod af svart och hvit marmor inlagd i rutor, och den breda, beqvämatrappa som gick i spiral ända upp till husets öf. versta våning, så att man derifrån kunde se golfvet i förstugan, var hvarken mattbe lagd eller tapetserad. Squiren var alltöl stolt öfver de breda polerade ekplankor hvara: denna trappa bestod, för att onödigtvis dölja dem under mattor, för att ej tala om der besparing som på samma gång gjordes. Mer också var genljudet i denna trappa så stark att Molly tydligen börde squirens glada ut rop: Halloh! här är han!? mrs Hamley: milda, litet klagande röst och den främmande klangfulla och fylliga stämma, som hor visste vara Rogers. Derpå öppnades och stängdes ett par dörrar och sedan hörde: blott ett dämpadt ljud af flera röster son talade ifrigt. Molly började åter: Jag frågar vinden, men den vill ej svara — och hade nästan lärt sig stycket till slut. då hon hörde. mrs Hamley hastigt kom ma in i förmaket utanför Mollys rum, des hon kastade sig på en stol och brast i häf. tig, högljudd och halftkonvulsivisk gråt. Molly var alltför ung för att kunna upp ställa något slags hinder: för den känsla, som manade henne att genast skynda in och söka trösta sin väninna. Hon kastade sig på knä bredvid soffan, fattade mrs Hamleys händer och betäckte dem med kyssar, under det hon hviskade milda, lugnande ord, som, ehuru de blott uttryckte deltagandei allmänhet, dock ej förblefvo utan verkan. Mrs Hamley slutade upp att gråta och smålog sorgset mot Molly. Det är bara detta om Osborne?, sade hon slutligen. ?Roger har sagt oss huru det var.? ?Om mr Osborne?? upprepade Molly ifrigt, y