Aftonbladet – 5 februari 1866, sida 3

l rättighet att afhända armens nuvarande oc framtida befäl kassan; och det var med e ringa majoritet, som förslaget slutligen ge Inomdrefs, och detta dock endast på det sätt att kassans förvaltning, men ej eganderätte dertill, skulle till staten öfverlemnas, emo vilkor, bland andra, att denna öfvertoge ar måns hela pensionering i öfverensstämmelse med den förhöjda pensionsstat, som nu blif vit af landtförsvarskomiten föreslagen. Med detta anbud, ett medelvägsförslag lära hvarken vännerna af kassans öfverlem. nande eller motståndarne härtill varit be låtna; och det förundrar oss att regeringen kunnat, med dess förord, framlägga detsamma för rikets nu församlade ständer. Afven om det föröfrigt skulle vara välbetäckt att staten åtoge sig all pensionering af män, som både vilja och kunna pensionera sig sjelfva, är det väl i allt fall ganska oformligt, att hon gör sig till för: valtare af en egendom, hvilken man icke vill eller kan anförtro benne, och att hon skattar denna ära nog högt att vilkor, sådapa som de nu af krigsbefälet föreskrifna, skulle kunna antagas. Att pensionskassans tillgångar icke kunna ill staten eller någon annan öfverlemnas är ganska tydligt, emedan desamma härröra dels af dovationer i jordegendom m. m., hvilka icke få från den stiftelse, hvartill de blifvit lemnade, dragse, dels från hundraåriga bidrag från srmån, hvilka väl kunna af pensionskasean och dess principaler för sitt öndamål användas, men icke kunna samma kassa afhändas. Kri bar också med rätta ansett att medgifva en sådan efh Men att förvalta en annons väl svårligen vera staten värdigt: icke heller detta sländerna, som förutsatt kassans öfverlemnande, begärt; och det ändamäål, som med denna begäran afses, nemligen satt åstadkomma större enbet i grunderna och vilkoren för armens pensionering, skulle icke derigenom vinnas, enär, enligt krigsbefälets förbehåll, pensionskassans medel fortfarande skulle särskildt bokföras ech förvaltas, samt nya anslag och kreditiver således fortfarande erfordrades. Om staten helt och hålet åtoge sig armens pensionering, skulle densamma naturligtvis äfven vara uvderkastad de städse ökade fordringar på förbättrade pensioner, som af statens öfriga tjenstemän framställas. Sedan rikets ständer beslöto sin itrågavarande hemställan, hafva äfven förhållanden infrädt, som gjort de större delaktighet i armöns pensionering, som blifvit ifrågasatt, miodre nödvändig. ljd af räntefotens allmänna förhöjning här i landet har uemigen armens pensionskassa t sig i tillle att med en procent förhöja räntan å sina utlånta kapitaler, hvarigenom dess årliga inkomster blifvit icke obeiydligt stegrade och i samma mån för pensioneringen mera tillräckliga. Då härtill kommer att förvaltnivgen af den-a kassa är, efter de indragningar, fom för pågra är sedan företogos, nedsatt till ett minimum i afseende å personal och kostvad, som icke kan understigas, om den till statens förvaltning öfverflyttsdes, och då man känner hvilken oro en sådan öfverfyttning ekulle åsteckomma inom armån, kom, efter alla de hvälfningar statsverket lid efter annan undergått, naturligt nog önskar få under eget förvar behålla den kassa je militära embetemännen, til nödigt uppehälle på ålderdomen, insamlat; så tro vi ut statsutskottet och rikets ständer skulle nandla både högsinnidt och t uti att cke antaga ett under sådana förhållanden och vilkor tillkommet anbud, som dessutom varken motsvarar deras begären eller skulle eda till det afsedda ändemålets vinnande.