Aftonbladet – 5 februari 1866, sida 3

er AA RV BR VR den grad som utskottet föreslagit. Det är nemligen en falsk filantropi, som nedsätter och ringaktar qvinnan, då man vill genom lag föra henne ut ur hemmets område, in på den offentliga verksamhetens skådeplats. liksom denna vore hennes rätta mål. Att afqvinnan göra en offentlig person i samma omfång som mannen, vore att förneka den naturliga karaktersskilnaden vore att genom borgerlig lag borttaga den naturliga lag som skiljer deras verksamhetskrets. — Då talaren emellertid ingalunda var obenägen att utsträcka qvinnans medborgerliga rättigheter, på det hon måtte få flera tillfällen att försörja sig inom den sfer, som naturligen kan tillkomma henne, förenade sig talaren i samma yrkande som professon Ribbing. Dr Säve fann icke något skäl att dröja tills den nya riksdagsordningen blefve gällande, och bestred icke qvinnans höga anlag ens för filosofien, ehuru sådant blifvit motsagdt af en filosofie professor. Men en annan fråga är om det vore rätt att planmessigt inlocka qvinnan på en väg, som hon ej gerna kan ha hvarken böjelse för eller möjlighet att fullfölja. Hvad angiek läkarevetenskapen, så vore talaren just ädd för åskådningen; qvinnan bör icke ega tillträde på anatomisalen i sällskap med män, ty det mäste lända till skada för bl nheten och den anständighetskänsla som är för henne egendomlig. Sannt är att ej alla qvinnor kunna vinna sitt mål inom familjen, men deraf följer alldeles icke att de behöfva sakna tillfälle till nyttig sysselsättning. Man har t. ex. sett, hur gerna qvinnan egnar sig åt barnundervisning, hvartill hon också visat sig synnerligt lämplig; och det vore heller icke något tvifvel, att qvinnor, om de anmälde sig till lärareplatser i småbarnsoch folkskolor, skulle der vinna anställning. Men att det skulle vara nödigt att nu genast för henne öppna embetsmannabanan. kunde taleren ej inse och så länge något sådant behof icke förefunnes vore också alltför tidigt att tänka på hvad utskottet föreslagit, helst man redan medgifvit qvinnan tillträde till sådana tjenster för hvilka hon ansetts lämplig. Yrkade afslag. Kyrkoherden Janzon förklarade att qvinnan icke är skapad att vara en publik person, utan mannen till en hjelp, och detta vore hennes a. Men som civilisationen i våra dagar tyvärr gjort henne till en salongsprydnad och en rodocka, så följde deraf att så många ej kunna uppfylla sitt skönaste kall. Det vore visst önskvärdt att om möjligt utvidga qvinnans verkningskrets, men talaren trodde att genom inträde i statens tjenst blott några få skulle erhålla tillfälle att der förtjena sitt bröd. Om det finnes såsom man sagt 283,758 flera qvinnor än män, och om man antar att platser kunde beredas de 758, hvar skulle 283.000 ta vägen? Detvore ju blott en droppa i hafvet. Qvinnan har dessutom redan erhållit åtskilliga förmåner, — frågan gällde nu icke post-, telegrafoch jernvägstjenster, utan att ullfälle blifvit flertalet qvinnor beredt att förtjena sig sitt bröd genom den nya handelsoch näringstriheten. och tulltaxan borde äfven genom höga införseltullar på utländska lyxartiklar och prydnader gifva många qvinnor tillfälle att försörja sig. Men det är tidens riktning och anda att på detta sätt söka förbättra qvinnans ställning och då talaren önskade henne allt godt, så ville han icke sätta sig emot att hon må studera medicin och utöfva läkarekallet, helst on är utrustad med de bästa aniag derför, och redan i fomtiden hos våra förfäder qvinnor vanligen togo vård om de sjuke och såjade, hvarföre talaren instämde med prof. Ribing. Hofpredikanten Hosenius var icke hågad att föra denna fråga in på skämtets eller ironiens område, utan ville såsom de flesta föregå talare låta den stå på allvarets. Det kant sak, att alla folk, som befunnit låg bildningsgrad, ringaktat qvinnan. ska folket har varit smittadt af samma onda. Det var länge lag att hon ej fick ärfva lika med mannen, blott för det att hon var af feminini generis. Men allt efter som upplysni: utplånades denna skamfläck ur lagen. Sednare tyckte man det vara onaturligt att hon sjelf skulle få förvalta sin egendom, tills äfven denna f dom besegrades. Nu har en ny fråga upp om utvägars öppnande till försörjning för qvinnan, och talaren fann denna fråga vara af stor vigt samt kräfva både uppmärksamhet och bifall, helst af det stånd, som frimst borde föra de kristliga grundsatsernas talan. Man ärar qvinnan föga genom att neka henne denna rätt. och det strider mot ändamålet med de gåfvor Gud rlänat henne. Ty hvarför har han väl gifvit henne dem? Månve för att de alltid skola ligga i linda? Nej, utan för att utvecklas och lyftas till deras högsta potens. Talaren ansåg således rättvist att staten bereder qvinnan tillfälle att vinna högre bildning i sällskap med mannen eller kanske hellre vid särskilda läroverk, och instämde derför med professor Ribbing. Dr Säve hade uttalat sina bekymmer öfver utt qvinnan skulle dragas bort från sin naturliga kallelse, som alldeles odisputabelt är att vara husmoder, och om hon uppfyller den, eger hon allas aktning. Men talaren trodde icke att hon skulle bli oskicklig att fylla denna plats genom inhemtande af större bildni tvärtom; eljest skulle slutsatsen bli, att. ku per göra mera skada än gagn. Det finns mänga exempel på lärda fruntimmer, som varit ömma makar och husmödrar samt dragit all omsorg om de husliga värfven, Samme t hade också velat till hvad reservanten föreslagit lägga i för qvinna att bekläda underordnade lärareplatser. Talaren delade samma åsigt och ville, med åberopande af professor Huss, pästå att qvinnan kunde utan skada användas äfven i elementarläroverkens lägsta klasser. Kyrkoherden Janzons invändning att 280 tusen qvinnor ej kunde få platser, utgjorde intet dräpande argument mot förslaget i sin helhet. Ty äfven för föräldrar, som uppbjuda sin förmåga att uppfostra sina barn till nyttiga medborgare, men vid sin död ej kunra efterlemna något åt dem, vore det godt att veta barnen ega ett kapital i sitt vetande, helst i förening med en kristlig uppfostran, och talaren ville derför dock endast i hufvudsak vidblifva utskottets förslag, emedan det alltid var en brist att utskottet i den s. k klömmen ej bestämdare uttryckt sin mening. Prof. Ribbing nade deremot precist sagt hvartill han ansåg inna Jämplig: talaren gillade också detta och ville endastigöra ett tillägg om sådana lärareolatser, som Hon kan finnas vuxen. Prosten Westin förkunnade att utskottet gått ängre än både förnuftet och uppenbarelsen vet uf. Utskottet hade ej imträngt i uppenbarelsens mysterier, och sekreteraren hade ej. trots sin stora förmåga, gjort utskottets ider klara. Utskottet hade anmärkt såsom en brist qvinnans inderordnade ställning, och sedan sagt att hon ej kulle användas för annat än det, hvartill hon vore passande. Men om qvinnan vore likställig ned mannen, skulle hon väl passa för detsamma som han. Utskottet medger ändock således att won ej kan vara med honum likställig, t. ex. såom krigare, sjöman etc, Yttrandet att det ej ir gagneligt att qvinnan är ntestängd från vetenkaperna, fattade taldren icke, och kunde cj inna att hon varit derifrån utestängd. Men taaren kunde dock icke påminna sig någon Ivinna som gjort epok inom vetenskaperna eller som fört någon vetenskap framåt. De sköna konsterna borde väl vara ett tacksamt fält för qvinnan, tycks det, men der fanns ngen som der gjort epok eller gått utom gränsen för dilettanten och blifvit konstnär — ej ens i det varför hon, som man artigt påstår, skulle vara Wmplig. Man påstår sig behöfva sörja för le ötverskjutande 280.000 ogifta qvinnornas utkomst; men då äktenskap är tillåtet från 15 till 100 år, så torde en god del af denna summa kunna afdragas på dem som önska gifta si Den ogifta qvinnan är icke heller utes vttig vorkoam hat tv han har paddan FF