Aftonbladet – 1 februari 1866, sida 2

Man spisade middag vid ett litet bord i ett swort rum, Der voro så få möbler och rummet var så ovanligt stort ait Molly längtade efter den lilla, trefliga matsalen hemma; ja, det måste erkännas att innan den ståtliga middagen på Hamliey Hall kom till sitt slut, saknade hon det föga rymliga bordet, det hastiga, föga formella sätt, hvarpå en och hvar ekyndade att förtära sin portion, liksom orolig att så snart som möjligt få åter gå till det nyss lemnade arbetet. Hon försökte tänka på att vid denna tid, klockan sex på aftonen, var allt arbete undangjordt och att man derföre kunde sitta vid bordet så länge man ville. Hon mätte med blicken alståndet till serveringsbordet och medgaf att betjenterna behöfde tid för att gå fram och åter med maten, men oaktadt detta allt föreföll henne middagen som en lång, tråkig historia, förlängd endast för squirens skull, ty mrs Hamley tycktes vara alldeles uttröttad deraf. Hon åt till och med mindre än Molly och skickade efter solfjäder och eau-de-cologne flaskor för att fördrifva tiden, tills slutligen duken borttogs och desserten framsattes på ett mahognybord, blankt som en epegel. Squiren hade hittills varit alltför sysselsatt för aut hinna yttra mer än nägra få ord, men nu vände han sig till Molly, medan han skalade sin apelsin, och sade: I morgon får ni skala en sådan här åt mig, miss Gibson.4 I morgon? Jag skall göra det i dag, om ni så vill, sir. Nej; i dag skall jag betrakta er som rämmande och vara mycket artig, men i morgon skall jag skicka er ärenden och kalla er i namy.t Det gläder mig?, sade Molly. Jag längtar också att få kalla er raed ett