Aftonbladet – 31 januari 1866, sida 3

tilde ord framskymtar likväl det farliga till sig ) ståndet i statskroppen, som gör att ej en en sådan person som bjelten i Gravelinge IM länses säker för bilan. Denna lätta antyd ka ) Ding är ett bland de finaste dragen i hel: 1i-j sorgespelet. I andra scenen ger 0ss skal ts)den en djup inblick i Egmonts karakter kalsom bekräftar hvad vi redan af stycket it-landra personer hört om honom: vi lära förs här rätt känna hans orubbliga förtröstan på nt ) Säkerheten af sin rr a hans hopp at en stiga ännu högre än hittills, hans åt lif s. vets njutningar sig fröjdande sinne och han 8 I milda ädelmod, hans förlåtande öfverseende, T I Egmont är en sangviniker af första rang le eN i hög grad älskvärd, god och förträfflig n menniska; men hans förtroende till andra a.) hans litande på rättvisa och högsinthet :i g. Jen tid af politisk förvildning skola störta Ihonom. Vi inse detta fullt klart under el hans möte med Wilbelm af Oranien, en af yr styckets yppersta scener, der Goetbe i en 1: fin och leivande karakteristik lemnar de rflesta bakom sig. Huru väl har han ej i it) denna enda scen tecknat den statskloke, bea: räknande, klart seende oraniern, han, som t ) Snart skall befria sitt land från utländningarnes förtfyck, just motsatsen mot Egmont, den ädle, men slitför godtrogne, på sin el oskuld och sin höga värdighet förtröstande! ) Här är det bjelten blir en tragiek person: lighet, ty vi känna, som sagdt, djupt, att hans ädla svaghet skoll blifva hans olycka. Tredje aktens båda uppträden äro genom sin skärande moteögelse egnade attihögsta grad åskådliggöra den hotande farans anInalkande. Alba nalkas, och med honom Jen skonlös, hämdgirig och fanatisk förtrycI kare, som skall taga makten från regentin2 ;I Margareta har redan vid underrättelsen härTom beslutit att afsäga sig styrelsen och landet är således prisgifvet åt den dystre monarken och hans obeveklige ställföreträdare. Andra scenen skildrar nu, hur Egmont, obekymrad om allt detta, svärmar och är lycklig-hos sin älskarinna, bereder henne en länge väntad öfverraskning, i det han uppträder riktigt epanek?, i full prakt och med det gyllene skinnet kring ein hals. Vi vilja ej genom en torr utläggning vanbelga denna af den renaste diktfägring genomandade scen, i hvilken manlig ömhet och och uppmärksamhet, qvinlig -hängifvenhet och glöd oefterbärmligt skildras. Enstaka redan är den förträfllig; men sedd i sitt sammanhang med det föregående får den en ändu högre betydelse. Dessa båda varelser, så skilda i yttre ställning, så förenade genom hjertats -fastaste band, skola båda falla: de7 äro oåtskiljeliga i döden eom i lifvet. I fjerde akten urladdar sig det tunga molnet :: Egmont tilllångatages. Farans höjd Albas ankorist Jära vi känna genom den första scenen mellan borgsrena, och isynnerbet genom den afsigkomne, men listige Vansens yttranden: Denna humoristiska figur, så raskt utkastad den än är, bevisar, epsamt den, hvilket Tif och hvilken hållning Goethe förmår ingjutå hos sina dramatiska karakterer. I andra scenen finna vi Alba, mannen med den gulbruna hyn, den hårda uppsynen och det blodtöretiga bjertat, fanatikern för despotisk konungamakt och oåntastadt trostvång. Hamn har beslutit furstärnes gripande, men Wilhelm bär nog mod att vägra inställelse vid det förut beramade mötet. Gäckad i sina förhoppningar om att tå båda i sitt våld, bestämmer Alba sig likväl för Egmont ensam, emedan han med skälfruktar att tillfället annärs skäll gå hönom ur händerna. Det härpå följande samtalet mellan dessa båda till karekter och åsigter så himmelsvidt skilda män är märkvärdigt för den nästan siende klarhet, med hvilken Goethe, redan före den störa revolutionen, framställt de grundbegrepp, som utgöra det nya sambällets efter år 1789 stödjepunkter. ed öfvertygande värma och vältalighet för Egmont det hittills fria nederländska folkets talan inför honom, som af konungen är sänd att förtrycka det, och som med hånfull skadeglädje låter den fosterländske mannen fälla de i hans ögon oförsigtigaste yttranden, endast för ett ega en skenbar grund Jnan och vill krossa folket i dess store. och stadens tryckta belägenhet straxt efter till-hans: störtande; Här är Egmont stor i sin rättmätiga frihetsifver, och vi känna derför så mycket djupare hans olycka, då han, uten att apa något ondt, plötsligt blir förklarad för Albas fånge. Hans fall ir oundvikligt; och med en bitter känsla af godtrogenhets följder inser han det nu sjelf. . Egmont är fången! Detta budskap har fullkomligt förlamat allas mod, allas förlröstan på den goda sakens seger. I femte aktens första scen se vi borgarena, skrämda och overksamma, tänka blott på egen räddning. Men ea finnes, som än ej misströstar: det är den unga flickan, hos hvilken genom den öfverhängande faran det inneboende hjeltemodet utvecklats. Hon uppmanar dem att rädda sin bjelte, och med bonom sig sjelfva, sin frihet och sitt land; ty bön in: ser att tyrannen i Eemont vill träffa hela let nederländska folket. Det är ett drag vf högst poetisk kraft, att just för kärlekens Slick framtidens förlåt uppdrages, och att i Olara folkets egna blifveande känslor persovifierats. Men ögonblieket är ännu ej inne; örst Egmonts död skall förmå dessa tveksamme till djerf handliog. Derför finner ;ckså den älskande Clara slutligen det fruktösa i sina bemödanden; och hennes förviflan måste krossa hennes väsen. Ännu örtviflar dock ej hennes älsklipg; i andra cenen, den berömda monologen, utandas g ran hela sia längtan efter det friska, fulla ifvet, sin vämjelse för fängelset, sin anande ro på räddning: folket — detta folk, som an älskat, för hvilket han blödt, skall i usental skynda till hans befrielse. Allt letta står i den renaste öfverensslämmelse di