Aftonbladet – 31 januari 1866, sida 1

PR min, FT Tee mr nr FRAM. Napoleon III har i ag utfärdat ett nytt I program, men som ej är annat än en ny affisch för den gamla repertoiren: kejsaren har hållit sitt trontal vid kamrarnes öppnande och deruti både vidlyftigt och eftertryckligt förklarat, att hans politik, såväl den utsom inländska, icke kommer stt underkastas den ringaste modifikation. Talet är en ganska intressant föreläsning öfver den keiserliga statsrätten. Ni förundrar er kanske öfver att kejsaren ansett det nödvändigt, att nu göra sin politik till töremål för en detaljerad framställning. En så oinskränkt herrskare, som Napoleon III, skulle väl icke, kunde ni tycka, behöfva göra reda för sina motiver vid allenastyrandet. Man bör dock för det första och i allmänhet komma ihåg, att äfven om ett slikt allenastyrande kan existera i vår tid, måste det likväl visa sig något annorlunda i formen än fordna tiders despotism, hvilket onekligen är åtminstone ett medgifvande åt tidsandan. Då derföre till och med det franska kejsardömet omgifver sig med former, som visa åtminstone ett sken af konstitutionelt statsskick, kan ej heller statschefen gerna underlåta att egna en hyllning åt nämnde anda, träda fram och aigifva ett slags re. dogörelse för sina handlingar. Det är derföre som vi hvarje år bjudas på skådespelet, vi skulle kanske säga komedien, af ?kamrarnes öppnande? och kejsarens trontal, alldeles som det tillgår i de stater, som äro konstitutionella på fullt allvar. För det andra och med specielt afseende på den nyaste situationen i Frankrike, måste man välinse, att kejsaren ej heller kan underlåta att ännu en gång gifva ett svsr på de många frågor, som från alla håll ställas till regeringen och som oaktadt all stränghet mot pressen och trots omöjligheten för franska medborgare att få öfverlägga om egna politiska angelägenheter, blifva en:Iträgnare och högljuddare för hvarje dag. — Huru går det med den mexikanska frägan? I hvilket förhållande stå vi egentligen till Nordamerika? Hvad blir det slutligen af franska väldet i Algeriet? I hvilket tillstånd äro våra finanser? Hvarföre få vi ej en verklig armereduktion, då kejsaren ju vill bibehålla freden? Skall staten, i skarp inkonseqvens med regeringens liberala ekonomiska äsigter i öfrigt, fortfara att, till ovärderlig skada för den enskilda företagsamheten, vara en entreprenör af allahanda stora arbeten? Skola vi icke en gång, äfven om vi äro flera än tjugu, få öfverlägga om egna angelägenheter? Skall såväl det muntliga, som det tryckta ordet ständigt bero af administrätivt godtycke? Skall den allmänna omröstningen alltid dirigeras af regeringen? Skall regeringen vara något utanför, något öfver nationen? Skola ministeriernas chefer fortfarande vara kejsarens tjenare och icke inför nationalrepresentationen ansvariga, verkliga ministrar? Eller, med ett ord, när skall den så länge utlofvade couronnement de Pedifice ändtligen företagas? Det är omöjligt, till och med i en sådan stat som det franska kejsardömet, att lemna alla dessa oupphörligt återkommande frågor uten svar. — Visserligen har regeringen flera gånger förut afgifvit temligen tydliga svar, såsom då hon, för några månader sedan, i Monitören högtidligt förklarade att ryktena om reformer i liberal riktning icke kunde vara annat än illvilliga påståenden till allmänhetens förande bakom ljuset; men den allmänna opinionen i Frankrike är nu sådan, att den icke tager skäl ens af så tydliga besked, utan oupphörligt återkommer till de gamla spörsmålen och är så naiv, att den verkligen tror, ända in i sista stund tror, det regeringen ämnar uppfylla löftet om Pändan som kröner verket?. Regeringen, det är kejsaren, måste då väl sluthigeu högtidligare än någonsin förr tillkännagifva, ett den kejserliga politiken alldeles icke ämnar att göra några modifikationer. Detär hvad kejsaren nu i dag uti rikssalen med all den kraft, man är van finna i hans ord, uttryckligen förklarat. Med en öppenhet, för hvilken man måste hälla honom räkning, har han till och med alldeles utelemnat det gamla löftet om couronnement de Vedifise. Förr hette det alltid: om I blott viljen håll er beskedliga ännu en liten tid, ännu låta mig sköta er som jag för godåt finner, så kall jag nog sedan skänka er friheten och återgifva er den värdighet, hvilken tillxommer en stor nation. I dag heter det: med en kammare, som bestämmer öfver ministrarne, är den verkställande makten utan myndighet och utan konseqvens. Oech kejsaren förklarar, att man icke bör lå:a förleda sig af bedrägliga teorier hos orol:ga sinnen, uten låta allt förblifva vid det gemla. Det är åtminstone ärligt spel. Förstån I än, eller hvad? Kejsaren började sitt tal med att hänvisa på den fred, som nu söker att i godo lösa svårigheterna, i stället att med vapen afhugga dem. I den punkten har regeringen franska folket på sin sida, och hela nationen applåderar nog den fras, der k 3 salar om det goda förståndet med England samt att franska regeringen ämnar fortfarande jakttaga en neutraiitetspolitik mot Tyskland. Hvar och en som närmare känner förhållandena har aldrig trott, att Napoleon III ämnade lägga sig i Tysklands eller uti Tysklands och Danmarks affärer. I kejsarens tali dag nämndes icke ett enda ord om Danmark. Om Sverge hade kejsaren ingen anledning att söga något, såvida han icke velat fästa sitt folks uppmärksemhet på den stora reform, genom hvilken svenskarne tagit steget ut för att blifva ett fallt fritt folk, men Napoleon II tillåter sig icke några sådana anspelningar. Deremot omnämndes, attlIrtalien ?befästat sin enhet genom att inviga sin hufvudstad i midten af halfön?. Hans majestät, gom tyckes sätta så stort värde på medelpunkten, sade likväl ingenting om nyitan för det italienska riket att flytta hufvudstaden ännu mera centralt, men det är naturligtvis italienarnes ensak och bör icke oroa kejsar Napoleon eller på minsta sätt försvega det skrupulösa uppiyllandet af traktaten af den 15 September?, hvarom han talade, ehuru det möjligtvis kunde komma i någon konflikt med ?det oundgängliga bibehållandet af den helige faderns makt?. Kejsaren be