Aftonbladet – 30 januari 1866, sida 3

mr Coxe. Skicka ej någon af pigorna in dermed, utan gå sjelf upp till honom, och gå nu straxt. Det lätta småleende som krusat hans läppar, då han red ut genom porten, försvann snart då han kom ut på de ödsliga gatorna. Hen saktade hästens gång och föll i djupa tankar. Det vari alla fall orätt, tänkte han, att låta en moderlös flicka växa upp i ett hus der det fanns två unga män, äfven om de blott råkades vid middagseller tbordet, äfven om deras samtal inskränkte sig till fraser som: Får jag bjuda er potates?4 eller som mr Wynne envisades att uttrycka sig: Får jag lof att erbjuda er potates? hvilket uttryckssätt för hvarje dag skorrade mer och mer i mr Gibsons öra. Mr Coxe, den för tillfället skyldige, måste dock ännu i tre år stanna i mr Gibsons hus. Han skulle visserligen bli den allra sista af seleverna, men hvad skulle man göra om hans kärleksgriller räckte i ännu tre år? Förr eller sednare måste ju Molly märka dem. Hela denna sak var så obehaglig att tänka på, att mr Gibson beslöt helt och hållet förjaga den ur sina tankar. Han satte hästen i galopp och fann att den häftiga ridten öfver de med runda, i hundra år elitna kullerstenar, belagda gatorna, var det bästa för sinnet, om också ej för kroppen. Han dröjde länge ute denna afton och kom hem i tanka att det värsta nu var öfverståndet och att mr Coxe skulle åtnöja sig med det recept han fått. Alltsom återstod var att skaffa den olyckliga Bethia en annan plats, sedan hon utvecklat en så stor fallenhet för intriger. Men mr Gibson hade gjort upp räkningen utan värden. De unga herrarne brukade dricka sitt tå i sällskap med mr Gibson och Molly, det vill säga i största hast tugga sitt rostade Pröd,