Aftonbladet – 30 januari 1866, sida 3

älskade jag henne ej! (Mrs Gibsons dopnamn var Mary, hvarföre doktorn måste hafva tänkt på någon annan.) Sedan vandrade hans tankar tillbaka till fordna dagar, tills hans blick föll på det öppna brefvet som han ännu höll i handen. Detta återkallade honom till det närvarande ögonblickets kraf. Jag skall icke vara alltför skarp emot honom. Jag skall bara ge honom en vink: han förstår den nog. Stackars gosse! Om jag skulle skicka bort honom, hvilket nog vore det klokaste, tror jag att han ej har något hem att komma till. Efter ännu en stunds öfverläggning med sig sjelf, satte sig mr Gibson till skrifbordet och nedskref följande recept: För unga herr Coxe: R. Verecundie 3i Fidelitatis Domesticee 7i Reticentie gr iij. M. Capiat hanc dosim ter die in acqua pura. R. Gibson. Ch. Mr Gibson smålog sorgset då han genomläste hvad han skrifvit. Stackars Jeanie! sade han högt. Derpå tog han fram ett kuvert, lade det eldiga kärleksbrefvet deruti tillika med receptet, förseglade -brefvet med sitt eget sigill. och tog pennan för att ekrifva utanskriften. Han har nog af det der ?unga herr Coxe? på receptet — det är ej värdt att skrifva det utanpå, sade doktorn eftersinnande, hvarpå utanskriften blef: Edvard Coxe, sqv. Mr Gibson skyndade nu att afsluta de öromål som förorsakat hans oväntade och dock i rätta ögonblicket inträffade hemkomst. Derefter gick han tillbaka till stallet och just då han steg till häst sade han till stalldrängen: Det var sinnt — jag har ett bref till