Aftonbladet – 30 januari 1866, sida 2

jemnåriga sällskap, eller de skulle icke vara emma, och det blefve då alltför ledsamt för hans lilla flicka att hela dagen sällskapa med en sjukling. Men slutligen kom en dag, då mr Gibson sjelf bad att Molly skulle tå göra detta ofta omtalade besök, hvilken anhållan mrs Hamley mottog med alla sitt hjertas dörrar öppna?, som hon sade. Orsaken till denna förändring af åsigter hos doktorn var fölande: ! Vi ha nämnt att mr Gibson brukade mottaga elever — egentligen mot sin vilja, det är sannt, men nu voro de der ändå: mr Wynne och mr Coxe, ?de unga herrarne?, som de kallades inomhus, ?mr Gibsons unga herrar?, som de kallades i staden. Mr Wynne var den äldste, den mest erfarne, som, om det behöfdes, kunde företräda sin lärares person och som samlade erfarenhet vid ?kroniska fall?. Mr Gibsoa talade ofta med mr Wynne om hvad som förekom i hans praktik, och sökte upplysa honom om ett och annat, i den fåfänga förhoppning att mr Wynne en eller annan gång skulle råka hysa en egen mening om någonting. Den upge mannen var mycket försigtig och långsam; han skulle aldrig i en framtid förifra sig, men också alltid komma efter med allting. Men mr Gibson hade haft många ännu sämre unpga herrar?, och han var nöjd med, om också icke tacksam; för en sådan elev som mr Wynne. Mr Coxe varen yn ling på nitton år eller så, med lysande rödt hår och ganska röda kinder, af hvilka båda saker han visste sig vara egare och hvaröfver han högligen blygdes. Han var son af en officer vid indiska armen, en gammal bekant till mr Gibson. Major Coxe befann sig vid en station i Punjaub, med ett af dessa nämn, som ingen engelsk tunga för