Aftonbladet – 29 januari 1866, sida 3

EEONOMISKT. Den af oss förut omnämnda frågan — huruvida landtränterierna borde hålla kassaräkning i de Enskilda bankerna på det att penningcirculationen ej skulle vid uppbördstiderna försvåras derigenom att betydliga belopp skrinlades i ränterierna — har utgjort föremål för öfverläggning hos ridderskapet och adeln: Man fick der många upplysningar, men der fördes -också till törgs bra mycken fåkunnighet. Landshöfdingarne sjelfva sammanblandade räkenskapsföringen? med ?kassavården?. Det har icke varit ifrågasatt att bankerna skulle föra någon del af landshöfdingeembetets räkenskaper, utan blott att landshöfdingembetet skulle, i likhet med andra verk och inrättningar samt tusentals enskilda personer, hålla uppoch afskrifningsräkning inärmaste bank i stället för att skrinlägga penningarne i landtränteriet. Bland de frågor, som upprördes under öfverläggningen och som väl torde förtjena sitt eget kapitel, är huruvida de enskilda harkernas sedlar borde få emottagas iuppbörd. Flera landshöfdingar tillika med grefve Mörner ausåg detta i hög grad betänkligt; man behöjde väl icke nu derom fatta beslut, men man ville ändå begagna tillfället att förklara, det man förmodade, att detta skulle blifva ?en ytterligare ny eftergift åt de enskilda bankerna?. Grefve Mörner ansåg: att de enskilda bankernas sedlars emottagande borde bero af uppbördsmännens förtroende för den banken. Detta är en affär emellan upphördsmännen och de enskilda skattdragande?. För vår del anse vi att detta förbud, som icke iakttages, endast gifver anledning till något litet sportler åt upphördsmännen och att uppbördsmännen icke böra sättas i tillfälle att göra affär på uppbörden. För många år sedan inträffade, att privatbankssedlar togos i mät hos en skattdragande, ehuru de på några mils afstånd kunnat förvexlas till riksbankssedlar. Vi förmoda att en sådan kitslighet blef i allsköns stillhet näpst, och vi äro öfvertygade att den ingenstädes kommer att förnyas. Staten, liksom andra fordringsegare, bör skatta sig !ycklig om den alltid kan utfå sina fordringar i så god valuta, som våra enskilda bankers sedlar och det är icke mer än billigt att, när skatterna riksdag efter riksdåg stegras, man bereder den skattdreagande all möjlig lätt nad i liqviderna. En sådan är, att utan omsvep eller förment godhet emottaga uti liqvid i allmän uppbörd och i riksbankens kontor de enskilda bankernas sedlar. De, som motsätta sig: detta, afse mer än skälig de enskilda bankernas fördel, ty det bör, med någon liten eftertanka, ligga klart för en hvar, att om det hölls strängt på förbudet att emottaga enskilda bankers sedlar i upp: börd, -så sculio följden blifva, att genom uppbörden riksbankens -sedlar urogs ur rörelsen och lemnade ett ökadt utrymme åt de enskilda bankernas sedlar att cirkulera. Som man ser är förbudet i sin fulla tillämpning en fördel för de enskilda bankerna och en olägenhet för de skattdragande. Nu kunna rikets ständer göra sitt val. Det beslut att för statens räkning hegagna de enskilda bankernas pöstremiss