HT RR — Bland personerna i pjesen är äfven den bekante revolutionsgeneralen Hoche. I sista aktens slutseen ser man en ung emigrant, som, eskorterad af soldater, bortföres för att fusiljeras. Gladt vandrar han sig väg och han ropar ett Vive le roi! Hoche, som ser honom afföras, utbrister då: Toujours legers! La mort ne peut les rendre graves. Nimporte, ils meurent bien; ce sont aussi des braves! Med dessa ord slutar stycket. I en af logerna närmast scenen sågs vid första representationen ett äldre fruntimmer, som gret häftigt; det var general Hoches dotter, nu Vicomtesse Des Roys. Hon hade åt teatern lånat sin faders uniform, efter hvilken förfärdigats den drägt som Leroux, framställaren af Hoche, bar. Kejsaren lyckönskade i sin loge Ponsard till den framgång hans vackra drame fått och tillkännagaf att den pension af sex tusen francs, som kejsaren gifvit Ponsard, skulle vid denzes död öfverflyttas på hans begge barn. Drottning Isabella har under dessa dagar af oro i Spanien bibehållit hela sitt lugn, något fom mean enser bekräftadt deraf, att bon utfärdat ett dekret, hvilket ej är utan sin märklighet, åtminstone hvad moderlig förtänksamhet beträffar. Genom detta dekret bemyndigar hon sin gemål att tilldela det barn, hon väntar få, StorkorsdekoratioTv nen af Gyllene Skinnet, af Isabella Catho-! lica och af Den Hel. Johannes af Jerusalem, ifall barnet blir gosse, och Maria Luisa ordens stora band, om det blir en flicka! Våra vänner engelsmännen äro ena besynnerliga kurrar i mycket, icke minst i deras lagstiftning, såsom bekant. Vi anföra ur en engelsk tidning följande såsom ett ytterligare bevis härpå: Den 5 Januari infann sig en person, som såg mycket ?respecetabel? ut, i ?Union Bank of Australia?, liggande vid Old Broad Street i London, förklarande sig heta George Fletcher och angifvande sig för att Ia ur nämnde banks filialafuelning i Melbourne, hvars tjensteman han var, stulit ett större penningbelopp. Efter sin egen bekännelse hade han uppbrutit en kasssakista innehållande aktier och obligationer, tillhöriga en mr Lewis, samt tillegnat sig sådana till värde afl: 10,000 pund. Han ansåg då klokast attj: fly till-Fngland och att sedan begifva till Amerika. Han slog sig ned en tid i Buenos Ayres, hvarifrån han reste till London för att angifva sig. Han gjorde denna bekännelse inför mr Mewburn, sekreteraren i Union Bank. Han inställdes hos mr Mur ray, bankens ombudsman, som frågade om han ville återställa obligationerna och aktierna. Han svarade att han ville reparera sitt fel och ställde genast till dessa herrars disposition 1500 pund i vexlar på Paris och London. Derefter lemnade han mr Mewburns byrå utan att bli antastad. Men som Fletcher ville att saken skulle bli riktigt klarerad, så vände han sig till första poliskonstapel han mötte på gatan och bad denne arrestera sig. Konstapeln förde honom till poliskontoret vid BishopgateStreet. Fletcher upprepade der sin bekän-. nelse och följande dagen inställdes mannen inför polisdomstolen. Deisaken intresserade ersonerna voro kalladeatt infinna sig, men ingen kom, utan mr Mewburn lät förklara, ait hans hufvudmän saknade nödiga papper för att kunna hålla efter brottslingen, men de skulle gerna hjelpa polisen vid försöken att anskafla dessa papper. Domstolens ordförande, alderman Finnis, förklarade att vid sådant förhållande han icke kunde göra nåpor vid saken, om ej Fletcher sjelf ville hjelpa till att skaffa bevis och infinna sig hos domstolen ånyo. Detta lofsade han och saken blef uppskjuten till följande lördag. Fletcher mfann gig, men som de i saken intresserade ej inlemnat nåzon warrant, 8å fick han gå sin väg. Man ser således här en man som begått ett brott, som ehuru gjelf banktjensteman bestulit en af bankens klienter på värdepapper, som står qvar i tjenst hos den inrättning han plundrat, som ger sig af från Australien och flanerar på Londons gator så mycket honom. lyster, som reser till Förenta Staterna och Brasilien och eom slutligen, antingen af samvetsförebråelser eller derför att han är säker på att icke kunna träffas af Jegens arm, går och angifver sig sjelf — och denne man kan ej bli dömd! Engelska lagen är nemligen så beskaffad, att dz fråga är om ett brot., som begätts i kolonierna, kan blott den försättas i anklagelsetillstånd, mot hvilken en warrant blifvit på lagenligt sätt utställd af dertill bemyndigade personer och bosatta på det Hennes Majestäts territorium der brottet blitvit begänget, och dessutom måste å denna warrant vara tecknadt statssekreterarens bifall. Det är detta som kallas perlamentsakten af 1843. Det vore väl om parlamentet snart vidtoge ändringar i denna akt. Emellertid är mr Fletcher på fri fot och kan begifvaj sig hvart han vill och det torde han väl ha gjort också, då han såg att man alldeles icke ville vidtaga några åtgärder för att straffa honom. Hans samvete torde också nu befinna sig synnerligen lugnadt. Hvilka bekymmer hsr ej mången stackars äkta man haft och har för att kunna tillfredsställa sin älskade, koketta hustrus nycker i toilettväg! Hur mycken tvedrägt har ej detta koketteri åstadkommit inom familjer, som eljest kunnat lefva lyckligt! Vi tycka oss höra suckar från flera båll, men vi täppa till öronen och skynda att meddela en mera sannfärdig än ryslig drame i detta ämne, alldeles nyss spelad i en stad i södra Frankrike. Så här låter beråttelsen : För någon tid eedan förklarade helt kategoriskt husirun till notarien X. i staden V. för sin man, att hon skulle döda sig om han ej köpte åt henne till nyårsgåfva en vacker shawl, pris 1200 fres, den hon sett i ett modemagasins fönster. Notarien hade ej så brädtom med att efterkomma sin kära hälfts tnskningar och en vacker natt stiger nämnde hälft ur sängen, väcker sin make och utbrister : — Nu gär jag och dödar mig! -Godt, svarade den iskalle mannen, men