den (ft. ex. det national-ekonomiska, det litterärt-vetenskapliga, det artistiska o. s. v.), eller genom att göra en grupp af ämnen öfvervägande samt de öfriga till ett mer eller mindre underordnadt tillägg, så är fara värdt, i förra fallet att fackmännen inom hvart och ett af dessa områden ej skola känna sig tillfredsstälde, att de skola, hvar och en på sitt särskilda facks vägnar, finna alltför mycket utelemnadt, som bort medtas såsom ovilkorligt sammanhörande eller tminstone i mycket nära samband stående med något å programmet inskrifvet ärende; och i senare, att sakkunniga representanter för de angelägenheter, åt hvilka bihangsvis inrymts en plats, ej skola i behöfligt antal finna sig dragna till förhandlingar, der företrädesvis helt andra saker lägga beslag på den debatterande församlingens tid och uppmärksamhet; de skola måhända ej alldeles uteblifva, de skola kanske ej få svårt att vinna acklamation för de förslag och resolutioner, som de framlägga; men vigten och betydelsen af ett uttalande, formuleradt af ett fåtal egentligen sakkunnige och mera på god tro än efter pröfoing antaget af en församling, hvilkens insigt och intresse dock rätteligen sökas å annat håll, blifver ej att förlikna vid den auktoritet, som den allmänna meningen tillerkänner kongressens yttrade åsigter om de frågor, i hvilka dess flesta medlemmar äro specielt hemmastadde. Man torde således böra föredraga specialkongresser, framför att inrymma praktiskt litterära ärenden på programmet för en nationalekonomisk kongress eller insmugla historiska och filologiska frågor i ett naturforskarmötes etnografiska sektion. Efter hvad vi erfarit, lärer man vara betänkt på ett skandinaviskt bokförläggareoch bokhandlaremöte instundande sommar. Hvar och en, som något känner den otillfredsställande beskaftenheten af bokhandelsförbindelserna mellan de tre rikena, skall med nöje se denna plan förverkligad, särdeles om man dervid gör sig till godo de lärdomar, som första skandinaviska bokhandlaremötet i Kjöbenhavn (i Juli 1856) har att erbjuda. Dertill räkna vi i första rummet, att förhandlingsämnena ej — såsom då var händelsen — väljas så, att en del af dem angår och intresserar blott det ena landets representanter; praktiska frågor af gemensamt intresse finnas tillräckligt många, ja flere än ett inom några få dagars tid begränsadt möte kan medhinna att uttömmande behandla. Den utväg, hvartill bokhandlarmötet 1856 tog sin tillflykt för att ej alldeles försumma de egentligen gemensamma frågorna, nemligen att hänvisa dem till bearbetning i komitter efter mötets slut, är neppeligen att rekommendera, emedan olågenheterna vid ett samarbete mellan personer, som bo fjerran från hvarandra, antingen föra derhän, att komiterade lemna det mottagna uppdraget åt sitt öde, tillskrifvande hvarandra e!ler ?omständigheterna? skulden för en overksamhet som för öfrigt är förklarlig nog; eller ock, i bästa fall, endast medgifva ett mycket sent-resultat, som dessutom endast består af förslag i stället för öfverenskommelser. Vi ha åtminstone ej försport något lifstecken hos de komitter, som tillsattes å bokhandlarmötet i Köpenhamn. Man har redan flere gånger framhållit behofvet af möten mellan Nordens historici och språkforskare, men dervid har det hittills stannat. Då en kongress afspråkoch historieforskare väl till hufvudsaklig del komme att bestå af akademici och skolmän, ligger det nära till hands att tänka sig dess förhandlingar utvidgade så, att de komme att omfatta åtskilliga frågor rörande såväl universitetssom skolundervisningen. Bland förhandlingsämnen å en sådan kongres skola vi nämna åtskilliga, som redan länge varit föremål för muntlig och skriftlig disskussion. Oredan i de nordiska språkens rättskrifning, inom hvarje land en ej ringa. olägenhet och särdeles ett hinder för folkundervisningen, bör afhjelpas enligt vissa för svenska. och dansk-norska skriftspråken gemensamma normer; man skulle dermed på samma gång vinna det för hvartdera språket ur vefenskaplig synpunkt riktigaste resultatet och närma dem, i deras yttre gestalt och drägt, till hvarandra, samt i och dermed underlätta och öka den ömsesidiga bekant skapen med hvarandras litteratur. Det tillkommer språkforskarne att enas om och uppställa dessa normer; antagna till dagligt bruk i det populä:a skriftställeriet, -såsom tidningar m. m., kunna de sedan anbefallas till efterföljd i skolorna och i officiella skrifvelser; och sålunda skall småningom en reform genomföras, som ingaända är den minst vigtiga för det litterära samqvämet mellan brödrafolken. Frågorna om fornnordiska språkets införande i de lärda skolorna, hvarför framstående språkforskare uttalade sig å den sammankomst af filologer som egde rum under sista studentmötet i Kjöbenhavn; om dess upptagande bland folkskollärare-seminariernas undervisningsämnen, hvilket för några år sedan förordades af ett stort antal danska medborgare i en till kultusministeriet ingifven, särdeles märklig petition; samt om svenska språkets. och litteraturens läsning i norska och danska skolor, och viceversa — dessa med flere dylika frågor bilda en annan grupp af betydelsefulla öfverläggningsämnen för en kongress af ofvan antydda beskaffenhet. Ännu många andra ärenden skulle påkalla dess uppmärksamhet, såscm frågorna om samfäld behandling af de nordiska folkgrenarnes historia; om den nordiska historiens studium vid läroverken; om akademiska examinas reciproka giltighet; om befogenhet för enhyar, som vid någon nordick högskola vunnit venia docendi, alt utöfva denna rätt vid hvilken som helst af de öfriga o. s. v. De antydda frågornas betydelse för utvecklingen af en mera lefvande andlig vexelverkan mellan folken, torde endast behöfva påpekas, för att straxt blifva insedd och erkänd. Och med hänsyn till vigten af en sådan vexelverkan kunna vi till fullo instämma med en-moionär vid denna riksdag (frih. J. Liljensrantz), då han bland annat yttrar: Det lättade materiella samqvämet (melam: amanie naARmMäÄän ARR ManeslleeN din oå