Ytterligare om bränvinsförsäljningslagen. Herr redaktör! Med anledning af den artikel angående bränvinsförsäljvingen, eom förekommer i Aftonbladet för den 11 dennes, anhåller jag om plats för nedanstående i hr redaktörens värda tidning: Mycket måste man beklaga, att sådana lagöfverträdare finnas, som tillåta eller deltaga i ealning; men jag finner (och tror att hvar och en, som uppmärksamt läst, icke alla våra författningar, utan endast insändarens artikel, skall finna detsamma) att klandret borde i första summet drabba lagstiftningen. Hela bränvinslagstiftningen, liksom tull-lagstiftningen m. fl., hör till det slag af lagar, som-kunna hänföras under rubriken Nödvändigt ondt? (nödvändigheten skulle kanske kubna bestridas) och grundar sig helt och hållet på den Slippriga och jesuitiska satsen ändamålet helgar medlet?. Ingen uppmärksam jakttagare lärer bestrida, att en lag, som gör en i sig sjelf riktig och förståndig handling till ett brott, är ett omdt eller åtminstone ett dåligt medel, ändamålet må vara hvilket som helst. Vi förbigå defför här den förslappade moralen och föraktet för lagen, som blifva en följd af sådana lagar, alla de brott mot moralens och religionens lagar, som ofta följa tätt i spåren efter förseelser emot en fjäskig och slarfvig reglementation, samt hålla oss strängt till sak. BränvinsJoguuftningens ändamål lär vara att förminska fyllerilasten. Det är således sederna, som skulle vinna derpå; och ändamålet är således vackert och godt. Medlet är en vidlyftig reglementation Rngående bränvinsförsäljningen, som snart visar sig haltamde och har till följd en ny reglementation emot salningen; äfven denna är opraktisk, enligt insändarens eget påstående, och tarfvar en förbättring, hvilken visserligen i och för sig är mycket bra, men som ändå ej förer till målets Om nu den allmänna moralen vinner mera på förminskandet af superiet än den förlorar på all lögn, hyckleri, bestickning och tjenstemannadepravation, som blir en följd af lagens tilllämpning, det öfverlåter jag till våra lagstiftare att öfverväga. Här will jag endast fråga, om man ej begär för mycket af vår obildade alls moges rättskänsla och laglydnad i fråga om bränvinsförsäljningen. Bränvinet är, efter min egen öfvertygelse, både öfverflödigt och skadligt; men denna öfvertygelse är långt ifrån att vara allmän i Sverge. Tvärtom anses det af många såsom nyttigt, när det begagnas med måtta, och mångenstädes har det hos allmogen blifvit en nödvändighetsartikel. Det är långtifrån att anses som en skam att förtära bränvin, ty i bästa kretsar begagnas det allmänt. Under sådana om ständigheter kan man ej vänta sig att den obildade allmogen skall göra stor åtskilnad på denna vara och sina öfriga konsumtionsartiklar. Han vet, att när han köper i stora qvantiteter, så erhåller han för billigare pris än då han köper litet i sender, och lagstiftningen har dragit försorg om att detta isynnerhet gäller om bränvinet. Om flere bönder slå sig tillsamman för att i fabriken köpa sig ett stycke kläde, för att sedan dela det sinsemellan och på så sätt erhålla sina kläder billigare, så kan man endast berömma dem för deras sparsamhet och omtanka. Men när de vid inköpet af en annan, i deras egna ögon lika nöds vändig vara, handla på samma sätt, så äro de brottslingar. Otvifvelaktigt har mången af allmogen ej reda på dessa långa paragrafer och inse ej att de handla orätt då de skaffa sig sina förnödenheter på billigaste sätt, utan att bestjäla eller bedraga någon. Men jag antager att många annu förfan jen som de hafva att rätta efter, på sammh ping de se huru ständsc