fönstret. Hennes rum var ett af de vackraste i hela huset; fyra höga fönster lågo åt solsidan med utsigt öfver en jemn gräsplan med små blomsterqvarter, som förlorade sig i en liten skog, i hvars midt låg en damm, der det växte fullt af näckrosor. Öfver denna osedda damm i skogens djupa skugga, hade mrs Hemley skrifvit mången vacker sonett, medan hon låg på sin soffa, än läsande poesi, än ekrifvande sådan. Bredvid henre stod alltid ett litet bord belastadt med böcker, diktkonstens nyaste elster; en blyertspenna och en liten bok med lösa, oskrifna pappersblad och ett glas med friska blommor funnos der också alltid, ty hennes man underlät aldrig att hvarje dag, såväl sommar som vixter, förse henne med en frisk bukett. Hennes kammarjungfru kom hvar tredje timma med en dekokt som hon skulle taga in, samt e:t glas vatten och en skorpa; heones man kom in till henne så ofta hans sysselsättning utom hus tillät: men det förnämsta afbrottet i hennes enformiga lif, då hennes sörer voro borta, var doktor Gibsons täta besök. Han visste väl att hon verkligen var sjuk, ehuru hon ofta ansågs blott såsom klemig och nyckfull, och ehuru wången äfven påstod att han blott uppmuntrade henne deri. Men han smålog blott åt dessa anklagelser. Han visste att hans besök voro den stackars sjuklingens bästa tröst; hen visste att squire Hamley med glädje skulle sett om han kommit hvar dag och han var öfvertygad att han genom noggrannt iakttagande af symptomerna skulle kunna, om ej bota, åtminstone lindra det onda. Dessutom var han ganska road af squirens sällskap, af hans envishet, hans besynnerliga idter och hans oböjliga konservatism i religion, politik och moral. (Forts.)