nan. Roger var två år yngre än Osborne: han var groft och starkt byggd liksom fadren, hans ansigte bar alltid ett allvarsamt uttryck och dragen voro föga rörliga. Han var en snäll gosse, men med trög fattningsgåfva, sade hans lärare. Han fick aldrig premium, men deremot beständigt beröm för sitt upp förande. Då han ibland smekte sin mor, brukade hon skrattande påminna honom om fabeln om åsnan och knähunden, och sedermera upphörde han med alla sådana bevis på sin tillgifvenhet. Det ve en stor fråga huruvida han skulle följa sin bror till akademien sedan han lemnat Rugby. Mrs Hamley ansåg att hans vistelse vid akademien skulle vara, fom hon sade, bortkastade penningar, då det ej var troligt att han der skulle utmärka sig, och då det sknlle vara alltför smärtsamt för honom att vara der tillsammans med brodren som sä kert skulle längt öfvergå Roger. Den sed: nare skulle kanske till och med blifva tkuggad ging på gäng och slutligen nödgas uppgifva sell tenke på examen. Något praktiskt — något yrke — såsom civilingeniör eller dylikt, borde passa honom bättre. Men hans far vidhöll envist sin förut fatta de åsigt, hvilket hen för öfrigt alltid gjor de; båda hans söner -kulle få samma upp: fostrep. Om Roger ej kunde taga examer så blefve det hans eget fel. Om han e fick komma till Cambridge, kunde han er dag ångra det, såsom equiren sjelf gjor och förebrått sin far denna försummelse Roger följde så!edes med sin bror till Tri nity College och mrs Hamley var åer al iena. Hon hade ej på många är kunnat gi längre än i trädgården och parken; hor tillbragte sin tid mestadels liggande på er soffa, som om vintern rullådes fram til kakelugnen och om sommaren till det öppn: