så mycket beundrade i fjol. Litetfrisk luft skall göra mig godt, ty jag är alldeles yri hufvudet af allt detta tal om London och dess herrligheter.4 Mrs Hamley hade läst mycket och hade ganska god smak och säkert omdöme. Hon var mild och känslig och mycket god. Hon försakade sina vanliga besök i London; hon försakade nöjet af umgänget med dem som genom uppfostran och samhällsställning voro henves jemnlikar. Hennes man, som ej ville umgås med personer af sitt eget stånd, derföre att hans uppfostran ej varit beräknad derpå, var för stolt att sälla sig till dem som stodo under honom i rang, och eålunda hade ban skapat en eremitlik enslighet omkring sig. Han älskade sin hustru ändå varmare för alla de uppoffringar som hon gjort för honom, men beröfvad alla högre intressen, förlorade mrs Hamley å småningom både krafter och helsa; det var emellertid ingen bestämd sjukdom: hon var blott aldrig frisk. Om hon haft en dotter hede det karske varit bättre för henne, men båda hennes barn voro gossar, och fadren eom ver orolig för att hans söner skulle komma att lida som han sjelf af försummed uppfostran, skickade dem tidigt i en förberedande skola. Derifrån skulie de till Rugby och Cambridge; tanken på Oxford var af gammalt obehaglig inom iamiljen Hamley Osborne; den äldste, uppkallad med sin mors tillnamn, hade ärft sin mors fina och behagliga utseende liksom hennes goda smak, och var för öfrigt ganska sikt utrustad af naturen. Hen var god och vänlig och smeksam nästan som en Ji ten flicka. Ban gick långt i skolan och fick preminm rsåvga gånger, var bäde fadrens och modrens stolthet och äfven den sednares förtrogna vän i brist på någon an