ket lyckliga, ehuru mrs Hamley kanske aldrig blifvit eå klen och sjuklig som hon var, om hennes man frågat litet mera efter hennes smak och vanor, eller skaffat henne umgänge med dem som gjorde det. Han brukade ofta säga, att när han gifte sig, fick han det bästa den stora staden London egde, och det enda som var värdt att hemta derifrån. Denna artighet upprepade han för sin hustru till hennes dödsdeg och den lörtjuste henne i början och gladde henne ännu sista gången hon hörde den. Men i alla fal s-ulle hon önskat att han funnit rågonting annat i den stora staden värdt aft åtminstone se och höra. Men hav reste aldrig dit mera, och, ehuru han gerna tillät henne fora, visade han så litet deltagande för allt hvad hon berättade honom, vär hb n kom hem, att hon alldeles förlorsde all lust att resa till London. Icke som om han ej gerna och vänligt gi!vit sitt samtycke till dessa utflygter! Nej, ha gaf henne till och med mera penningar ä kon beböfde. Sc der, min lilla gumma, teg det här! Kläd dig likså grann som alla de andra, och köp hvad du vill som kan göra heder åt Hamley af Hamley; och gå på operor, och åk omkring i parken och gör som de allrabästa i staden göra Du vet ett jag blir glad när du kommer hem, men roa dig riktögt medan du håller på? Sedan då hon kom hem hette det: Godt, godt, jag hoppas du haft roligt och då är allt bra. Men jag blir trött bara ef att höra talas derom och jag begriper cj huru du kunnat stå ut med allt detta. Kom ut och se så vackra blommorna stå hör i södra trädgården. Jag har lå. tit så alla de frön du ville ha, och jag har varit hos trädgårdsmästaren i Hollipgford och köpt sfläggare af alla de blommor du