Aftonbladet – 25 januari 1866, sida 3

latt L., då Drand vid det s. KE. Femkanten, under tet Ssoha Andersson bott der, och hvarigenom hon mistat största delen af sina tillhörigheter, samt att det var till följd häraf som Lindqvist velat pröfva om Våglund kunde ha varit i stånd till en sådan handling. Sofia Andersson, först tillfrågad om Lindqvist någonsin samtalat med henne om att huset borde antändas för att Lindqvist skulle utbekomma assuranssumman, svarade härtill att något sådant samtal aldrig dem emellan egt rum. Hon visste väl att lösöreboet var assureradt, men han hade aldrig nämnt till hvilket belopp. Rörande branden på Femkanten svarade hon att hon verkligen bott der då denna egde rum; att hon ej, mer än andra, haft misstankar mot någon särskild, och att hon ej till Lindqvist yttrat sig hysa sådana misstankar, lika litet som han talt derom med henne. Åklagaren anmärkte det besynnerliga i att Sofia Andersson just på söndagsaftonen låtit flytta en dragkista ifrån hennes och Lindqvists bostad, äfvensom att hon då undersökningen i denna bostad skedde, hvilket var vid fyra-tiden på måndagsmorgonen skulle varit påklädd samt att alla andra kläder än dem hon hade på sig tycktes ha blifvit bortskaftade. Härtill svarade Sofia I Andersson att så ej varit fallet: hon hade legat, men då hon skulle gå och öppna för dem som I ville in tog hon på sig en kjol och en schal; de kläder hon hade der funnos äfven vid det tillfället, men emedan det varit hennes afsigt att flytta ifrån Lindqvist hade hon ej alla sina tillhörigheter på stället. Hvad dragkistan beträffade så hade hon länge velat flytta den, men det hade ej förr varit lägligt tillfälle dertill; att det nu skedde, berodde derpå att den hustru som skulle hjelpa henne med flyttningen sagt sig ha bästa tiden nu. Förnekade för öfrigt bestämdt att af Lindqvist ha erhållit någon vink om hvad I han hade 1 sinnet; hade hon kunnat tro honom om sådana afgifter, skulle hon genant ha flyttat ifrån honom. Sofia Andersson bekräftade vidare hvad som af en annan person omnämndes, att Lindqvist skulle ha varit elak mot henne på sista tiden, samt förklarade att detta var just emedan hon ville flytta ifrån honom. sTauson hördes derefter och berättade : att Lindqvist aldrig samtalat med honom om någon mordbrandsanläggning, men att han sett en karl, hvilken T. nu igenkände vara Våglund, flera gånger söka Lindqvist eller vara i hans sällskap, samt auson anmärkte att denne person ej vore något passande sällskap för L. samt frågade hvad han ville honom, svarat att han skulle skaffa några kolpråmar åt L. och att han för öfrigt vore misstänkt för att ha anlagt mordbranden på Femkanten. Tauson yttrade då: Kanske du skall använda honom till någia sådana affärer?; hvarvid Lindqvist började skratta. Tauson hade varit i sällskap. med Lindqvist i söndags och då de skildes åt hade Lindqvist yttrat att han skulle träffa en person kl. 7. Detta var allt hvad T. hade att omförmäla. Lindqvist infördes derefter från cellen. Han var iklädd sina egna kläder. Polismästaren tillfrågade honom om beskaftenheten af det samtal han vid måndags-förhöret uppgifvit sig ha haft med Sofia Andersson, hvarpå han svarade att det rört Våglund och att hon trott V. om att ha anlagt branden vid Femkanten. Var det så, Sofia Andersson, frågade polismästaren denna. Ja, jag trodde honom om det, och många med mig. Har du bedt Lindqvist efterforska om det kunde vara så? ?Nej, det var längesedan vi samtalade derom.? Men Lindqvist sade att du nyss talt om saken, anmärkte polismästaren. Jag sade att jag, på grund af hvad hon sagt, velat utforska honom, inföll nu Lindqvist rättande. Våglund svarade, derom tillfrågad, att han visserligen bott på Femkanten då branden timade, men att flera personer kunde styrka, att han ej varit hemma vid tillfället. Polismästaten yttrade, att Våglunds oskuld i det afseendet för längesedan vore ådagalagd och att ej ringaste misstankar hvilade på honom med hänseende till denna eldsvåda. Våglund förklarade dock att det funnits de som framkastat beskyllningar mot honom i det afseendet, att hans framtid blifvit förstörd genom detta förtal, och att han derföre svurit en evig hämnd mot alla mordbrännare, så att han ville göra allt för sådanas upptäckande och befordran till välförtjent straff. Lindqvist erkände sig ha yttrat hvad Tauson omförmält rörande det förhållande, hvari L. stod till Våglund. Men Lindqvist kunde ju ej använda en enda pråm nu? anmärkte polismästaren. Nej, men jag ville pröfva om Våglund var skuld till andra branden, svarade L. Polismästaren anmärkte att härför hade ju varit nog, då Lindqvist fann V. beredvillig att ingå på förslaget. indqvist svarade att han också sedermera ej sökt Våglund. Häremot strider dock. dels Vå lunds uppgifter om att L. sökt honom, dels hvad som blifvit ådagalagdt om att Lindqvist varit på ett ställe och frågat efter V. Lindqvist påstod att detta skett sedan han fätt veta att V. hade ett bref till honom och emedan han var generad af att V. skulle gå och söka honom; men brefvet från V. till L. var då ej skrifvet och Lindqvists påstående håller härvidlag sålunda icke streck. Angående det förut omnämnda förhållandet att murbruket varit bortskrapadt på ett ställe öfver kakelugnen, intygades af åtskilliga personer att detta måste ha skett med knif eller något annat hvasst instrument, äfvensom Våglund vidhöll att vid det besök han gjort hos L. denne sagt sig ha gjort det och äfven yttrat att han tänkt sättaett stearinljus der. Sofia Andersson sade sig ej ha sett L. bortskrapa murbrukef, men deremot hade hon sett honom lägga upp stiekorna och veden på kakelugnen, hvarvid han förklarat att de skulle ligga der för att torka. Nattvakten Bengtsson, hvilken bor i samma hus som L., berättade att ett par dagar före jul hade det värit ett tillbud till eldsvåda i huset nästintill. Elden hade blifvit anlagd vid ena väggen, men slocknat af sig sjelf sedan de närmaste planken blifvit kolade. Då Bengtsson sedermera vid ett tillfälle varit inne hos Lindqvist hade denne sagt: jag skulle ha önskat att det gätt den vägen, efter jag har mina saker så högt assurerade?. Lindqvist erinrade sig ej hvad han yttrat vid detta tilifälle, men trodde sig ha omnämnt att han haft sina saker assurerade. Polismästaren anmärkte att detta ytterligare styrkte de misstankar om mordbrandsplanen, som redan förut hvilat så starka på L. Denne svarade att om han velat tända på så skulle han lemnat nycklarne långt förut till Våglund som flera gånger begärt dem. Våglund bestred att han någonsin förrän i lördags begärt nycklarne. Rörande Lindqvists och Våglunds samtal om assuransen, ha de summor som Våglund uppgifvit Lindqvist ha omnämnt för honom, såsom utgörande husegarens och hyresgästernas assuransbelopp. varit fullkomligt riktiga. Beträffande hvad Lindqvist yttrat till Våglund om de personer, hvilka bodde i nedra våningen och hvilka ej hade sina saker assurerade, ville L. påstå att det varit ej han, utan Våglund som sagt att dessa personer hade dörrar och fönster att komma ut igenom. Äfven ville han göra troligt att Våglunds uppgift om att han visat denne, att nyckeln till Linqvists skrubb äfven kunde användas till att öppna den som begagnades af nattväktaren Bengtsson, varit falsk och att det tvärtom varit V. som velat försöka denna nyckel i dörren till Bengtssons skrubb. Polismästaren anmärkte att utom allt annat vore blott det en tillräckligt graverande omstån