Aftonbladet – 24 januari 1866, sida 3

UTRIKES. FRANKRIKE. Tidningen ?Nouvelliste de Rouen? tror sig veta, att franska regeringen inledt underhandlingar för att förmå de små, Frankrike omgifvande staterna att så snart som möjligt upphäfva de privilegierade spelbankerna. ENGLAND. Flera engelska tidningar berätta, att ministeren är på väg att mista en af sina dugligaste och mest populära medlemmar. Layard, upphofsmannen till de assyriska upptäckterna i Ninive, och berömd, utom för sin lärdom, äfven såsom talare och stats-. man, skall nemligen ha begärt afsked från sin undersekreterareplats i utrikes departementet. Lord Russell lär ha haft för afsigt att afslå alskedsansökningen och skall till och med ha erbjudit Layard att bli medlem af privy council, men Layard har undanbedt sig denna utmärkelse och står fast vid sitt beslut att icke bibehålla sitt embete längre, än till dess en efterträdare blifvit utnämnd. Man tror, att han önskar återtaga sina arkeologiska arbeten och eftersträfvar att bli den aflidne Panizzis efterträdare såeom direktör för British museum. BELGIEN. Representantkamzasren har förehaft frågon om afskaffande af spelbankerna i Spa. Inrikesministern lofvade, att spelhusen i Spa med tiden skola försvinna, men kunde icke för närvarande bestämma hvarken tid;unkten eller vilkoren härför. AMERIKA. Slaffrågan är, som man vet, så tillvida afgjord inom den amerikanska unionen, att slafveriet nu är upphäfdt, att negrerna och deras afkomlingar hädanefter skola vara fria; men dermed r dock denna fråga icke fullt löst, ty ännu återstår en vigtig punkt, den om deras vittnesmål skola gälla inför rätta. Slafbållarse och deras anhängare ha måst afstå från eganderätten öfver negrerna och veta ganska väl att de icke äro i stånd att återvinna den, derför rikta de nu hela sitt angrepp mot denna skenbarligen föga vigtiga punkt. Emellertid vore det i sjelfva verket en förfärlig olycka för negrerna, om republikanerna, z2om vilja medgifva dem rättigheten att vittna inför rätta, icke segrade och demokraterna sålunda blefve i stånd att göra den svarta racen ännu olyckligare än någonsin förr. Hela slafveriets förbannelse har hittiils legat i de tvenne hufvudpunkterna: familjens eller enskilda familjemed!emmars försäljning samt omöjligheten att inför någon domstol i Förenta Staterna uppträda såsom vittne. Hvad hjelpte det, om någon stackars misshendlad neger ville anklaga sin herre för omensklig grymhet? Hvilka andra vittnen hade han än sina arma svarta olyckskamrater, som icke fingo bestyrka hans utsago? Han var således fullkomligt rättslös och hemfellen åt sin herres godtycke, och det enda skydd han hade var hans herres egennytta. Gjorde denne bonom till krympling, måste han sedan föda honom så länge han lefde, ty han fick icke kasta honom ut på gatan. Men detta skydd gaf honom allena slafveriet, herrens eganderätt. Om man fråntager honom det ena och icke gifver honom det andra: rättigheten att uppträda som vittne, bur går det väl då? Den förre slafhällaren har nu icke längre någon rättighet öfver negern, men icke:hellersnågon förpligtelse mot honom. Förargelsen öfver hvad han förlorat, hat mot den i sin nyförvärfvade frihet måhända ofta öfvermodige negern förbittra honom endast ännu mera, och då han icke längre bar något intresse fästadt vid den svarte tjevarens person, som icke kan uppträda mot honom inför rätta, hvad finnes det väl då som skulle kunna hindra honom att ge sitt raseri fria tyglar? Kanske hans egen menskliga känsla? Vi få icke glömma att han från barndomen lärt sig, att negern egentligen icke är pägon menniska, utan endast ett mellanting mellan menniska och apa, och af Gud bestämd att tjena den privilegierade hvite. Hvad bekymrar det plantageegaren om han numera missbandlar sin dräng och slår bonom lam och lytt? Om han icke kan arbeta, får han ej någon lön, och om han hungrar till döds vid hans port, kommer det hans fordne herre icke vid. Så står för närvarande förhällandet med negrerna, och ve den svarta racer, om demokraterna skulle få sin vilja fram och genomdrifva att ?den färgade mannen? icke får uppträda som vitine mot en hvit. Frågan om negern skall erhålla rösträtt är af vida mindre vigt — och deremot torde man ännu med skäl kunova göra invändninar. Bg Man bör komma ihåg att samtliga slafvarne ända till år 1865 med våld hindrades från att inhemta kunskaper — de fingo hvarken lära sig skrifva eller läsa, för att icke sjelfva kunna utfärda pass åt sig och derigenom underlätta en möjligen tillämnad flykt. Hvad veta nu dessa olyckliga om de politiska förhållandena i ett land, som hittills endast varit dem ett fängelse, icke ett lädernesland? Likt barn, som först måste gå i skola, träla de in i detta Jif, och om man genast gålve dem rösträtt, skulle de endast bli viljelösa verktyg i valagitatorernas häner. En lärotid måste de först ha, en lärotid om åtminstone tio år; men seda3 kan man, ifall de ha förmåga att utbilda sig, om de visa sig ha insett hvilken ställning de såsom fria medborgare intaga inom republiken, omöjligen längre undanhålla dem rösträtten. Ått negrerna inom sig bära möjligheten att bli goda och dugliga medborgare i ett fritt land, detta ha de redan visat i andra stater och skola säkert äfven visa det inom unionen. En hufvudsak blir det nu att längsamt och med klok besinning föra dem fram mot detta mål. Den diplomatiska -brefvexlingen rörande mexikanska frågan är nu offentliggjord och