Aftonbladet – 22 januari 1866, sida 3

MUSIK. Fru Wilhelmina Normans och hennes biträ dens andra soirbe i kammarmusik hade i fredags till La Croixs salong lockat ett äfven genom sitt antal värdigt auditorium och var i vissa afseendena, och framför allt i detvå första afdelningarne, det mest lysande vi i denna genre här förnummit. Konserten börjades med ett af dessa sex underverk, med hvilka Mezart hyllode och åtminstone full: värdigt tällade ed violiogvarteltens skapare, den etore Haydn, och med hvilka denna herrliga mus s gyllne ålder tyvärr troligen för alltid är afelutad. I de ävta första takterna tyckes den store mästaren allvarligt söka ett ljus, fom han småningom tillvinner sig, och hvilket sedah med förtrollande och nästan ötverjordisk klarhet genomglänser hela detta mönsterverk. Redan det, med introduktionen sam manhängande sköna allegrot är :ullrustadt, med denna böga klerhet, och iandra reprisens början röjer det, genom ett intagande samspråk mellan företa violinen och alten, mästare.s konstnärliga fulländning i frasernas fördelning. Andantet i F-dur, sångbart från första takten till den sista, är framförallt i den episod, hvari vioioncellen med bundva sextondedels-noter pianissimo inleder ech i tilltegande styrka ackompagnerar den strux efter grundmelodien förekommande vexelsängen mellan de öfriga stämmorna, af underbar, gripande skönhet. Menuetten visar, ehuru dess trio i moll är at ganska storartad natur, bäst huru väl Mozart kände den stora Goetbeska begränsningskonsten, och i finalen, der hans seille sväfvar i frisre flygt genom tonernas rymder, sättes kronan på verket genom sprittande lif, ädel enkelhet och en allt genomatrålande och äfven genom sin oändliga renhet tjusande glädje. tskilliga för denna makalösa slutsats vä senslioa passager framstodo genom fru Normans mästerskap i utförandet i en fullkomligt ny och glänsande dager. Om Beethovens storariude trio för piano, violin och cello må det vara nog segdt, att den värdigt fortsatte en konsert, som börjat med Mozart i hans högsta fulländning, och att den förmådde, innan intrycket at den store föregångaren hunnit förtona, afjösa det med ett annataf motsatt natur, men nästan samma allmakt. Tredje satsen, allegro ma non troppo, är en af dessa odödliga inspirationer, som på sin gång till menniskohjertat tagit ingen ennan omväg från höjden än det ögonblick aflyckliggörande frid, som den skänkt åt den siore konstnärens lidande själ. Ovidrörd af all jordisk slegg, enkel, tjusande och mild, lockar derna subiima melodi tärar äfven ur de torraste ögan, och qvarlemnar, då den utandats sitt förädlande tonlif, icke blott förståndets beundran utan än mer känslans saknad. Trions öfriga afdelningar innefatta denna ovärderliga perla, utan att alltför mycket skymmas ar dess glans. Ait trion är ovanligt svår i tekniskt af. seende insåg den bildade åröraren genom förnimmelsen af den praktfulla rikedomen i dess byggnad; men de uttörande tycktes icke veta af dessa svårigheter. Att folländadt genomföra detta mästerverk, tycktes för dem vara ganska lätt, och arbetet gick till sitt slut utan ansträngning, likasom utan brist. Hr Normans pianospel gränsar, vid återgifvandet af en komposition af detta slag, till det underbara, och väl hade varit om några bland de famösa pianisterna, som tid efter annan besökt vår nord, varit med i går såsom åhörare ech lärt sig känna hvad det är, detta stora som ofta fattas dem. På intet sätt vilja vi öfver Beethovens efterträdare i qvarteiten uttala en allmän förkastelsedom, eller alldeles fördöma ett nytt derföre att eit äldre ovilkorligen är bättre. Men från Schubertis D-molls qvartett hade vi för vår del gerna aflägsnat oss, om det varit oss medgifvet. Första satsen deri skulle det likväl hafva varit en förlusi att ej åhöra, men i de sedusre var det ut: förandet, som uteslutande ingaf något intresse. Arbetet innehöll för öfrigt ätskilliga