Aftonbladet – 22 januari 1866, sida 3

vinsskatten för en termin inlevererats — ojemförligt större summor otvifvelaktigt kunn b-fisnas sammandragna i ränterierna, cc det samtidigt så att fö:lägenheten i allmän pa rörelsen uti en del at landet icke ka afbjelpas genom bistånd från en annan del Från ränterierna behölva medlen, för at spridas, en ganska lång tid? Emot denn utskot:ets på offentlig utredning stödda upp gift har prof. Ribbing behagat förklara at berörde summor ej kunna pr medium upp tagas till mer än 40 000 rdr i hvarje rän teri?. Bevisningen blir hr professorn skyl dig och torde densamma blifva svårare at åstadkomma än diverse suppositioner, hvara hans reservation öfverflödar, sisom t. ex att meningen med motionen skulle vara at i enskilda banker insättas ej blott det be lopp som nu vanligen ligger i landtränteri erna, utan äfven de som under året insän das till statskontoret och af detta deponera: i riksbanken?. Deita har icke af någor motionär blifvit föreslaget. Det tredje skälet, nemligen allmänna rö relsens underlättande, är det väsentligaste. och detta lärer lika litet kunna bestridas, som att de under offentlig kontroll stående enskilda bankerna äro just de inrättningar, som kunna och böra härtill medverka, Vi säga med afsigt böra medverka, ty deras vinst på dessa räkningar kan icke blifva särdeles betydlig; men bankerna hafva förut visat sig villiga att i allt hvad på dem bero underlätta rörelsen, och de skola utan tvifvel komma att såsom ett hedrande förtroende anse uppdraget att vårda tillfälligtvis lediga allmänna medel. I de landshöfding residensstäder, hvarest riksbanken har hufvuåeller afdelnings-kontor, faller det naturligtvis af sig sjelft, att denna institution företrädesvis bör af staten begagnas; men det finnes i landet dessutom tjugo länsresidensstäder, hvarest riksbanken ej kan erbjuda något biträde. Det fjerde hufvudsakliga skälet ligger deruti, att den blifvande anordningen medför ökad säkerbet för staten. Är det kanske utan exempel att staten gjort förlust på ränteribalanser, som måste alskrifvas? Ar det billigt att landshöfdingeembetenas ö riga medlemmar skola löpa risken afpersonligt ansvar för medel, bvars handhafvande de ej kunna öfvervaka? Blir det ej en ökad anledning för landshöfdingeembetena att uppfylla sina åligganden i egenskap af kontrollanter öfver de enskilda bankerna, och vinner ej allmänna rörelsen derigenom en ökad trygghet aut penningeirkulationen i landet må jemnt och utan minsta afbrott fortgå? Kunna icke dessa spörjsmäål nekande besvaras, så torde med allt skäl den föreslagna åtgärden böra bifallas i enlighet med utskottets tillstyrkan. Nu nägra ord angående hvad som förekommer i prof. Ribbings reservation, men ej till saken hörer. Han anser såsom en oafvislig följd af ett dylikt beslut, att enskilda bankernas sedlar af staten erhålla en ej i uttryckliga förordningar fastställd, deck faktiskt gifven garanti! Han anser viare, att de enskilda bankerna skulle, om ;j rentaf upphöjas till offentliga förvaltande verk, dock sammanbindas med statsförvaltningen eller med denna utgöra en i lag stadgad förutsättning? och till sitt fortfarande beständ af staten erhålla en garanti på ett sätt, hvartill han med sin röst ej vill bidraga, då bankernas fortvaro i sin nuvarande form ej synes honom önskvärd eller nyttig! Om en enskild man anförtror åt en annan enskild man sin kassa, att, i den mån egeren med kassaförvaltaren öfverenskommer, disponeras, har då den förra förbunlit sig att för all framtid låta detta förroende fortfara? Kan den simpla åtgärden, Mt öppna kassaräkning i en bank, sägag nnefatta en garanti både för denna banks sedlar och bankinrättningens existens under en okänd framtid? Man mäste tvifvelsutan vara mycket lärd, för att kunna draga så djupsinniga slutföljder. För vår del äro vi öfvertygade, att de ekonomiutskottets med lemmar, som biträdt prof. Ribbings ifrögavarande reservation, ej gifvit sig ti. att taga noggrannare kännedom deraf, utan blott hört densamma flyktigt uppläsas. I sin helhet förefaller densamma som om den flutit ur prosten Runstens penna.