Aftonbladet – 20 januari 1866, sida 2

Molly såg ait lady Cuxhaven småskrattande hviskade några ord vid Clare och kunde ej låta bli att plåga sig med den föreställningen att orden ljödo som: ?litet öjvermättnad bara, tänker jag! Emellertid var hon alltför trött för att länge kunna tänka derpå; hon lade sitt värkande hufz vud på kuddarne i det svala rummet och njöt af dena behagliga hvilan. Musslins gardinerna kring sängen fladdrade fram och åter för de lätta vindpustar, som, tyngda af blomsterdoft, insläpptes genom de öppna fönstren. Clare lade en lätt schal öfver hennes axlar och släppte ned rullgardinerna. Då bon ämnade gå, samlade Molly allt sitt mod och sade: Jag ber er, goda fröken, låt dem icke fera itrån mig! Var så god och låt någon väcka mig om jag somnar. Jag skall följa med miss Browniog hem.? POroa dig ej, mitt söta barn, jag skall nog komma ihåg dig?, sade Ciare och kysste på fingret åt stackars Molly, hvarpå bon gick ned och glömde så bort hela saken. Vaznarne kommo fram klockan half fyra, ty lady Cumnor hade helt hastigt blifvit trött af att underhålla sina gäster och lyssna till deras slösande rikedom af beundrande uttryck, som oupphörligt upprepades. Hvarför kunna vi ej taga två vagnar och så bli utaf med alla på en gång, mam ma?t hade lady Cuxhaven sagt. ?Detta åkande fram och å:er är det odrägligaste man kan tänka sig. Detta skedde ock och deraf uppstod en viss oreda och brådska, innan alla kunde bliiva färdiga att fara på en gång. Mamsellerna Browning, som nader promenaderna i trädvårdarne blifvit skilda åt och; helter träffats vid frukostbordet, Ntade