Aftonbladet – 20 januari 1866, sida 2

gt uppfostringssystem, som icke är nagot stem, som saknar den enhet i gruadtanke ch grundplan, hvarförutan icke något sy m kan med kraft arbeta. Våra inre politiska törhållanden, de förIdrade formerna för nationalviljans offentga verksamhet hafva hittilis hållit denna ationens stora fråga tillbaka. Riksdagarne afva öfverflödat af motioner i denna fråga, tan att hafva kunnat lösa den ännat än ögst ofullständigt. Med den stora nationalsegern i December 865 har emellertid äfven denna fråga inrädt i ett nytt skifte. Förslaget om en kademi i Stockholm vittnade om, att den tår främst på dagordningen. Nationens nya are lifstörhållanden for:ra icke blott en ny ationalskola, de fordra äfven ett nytt lif ch nya former för många delar af den na ionaluppfoetran och undervisning, som, en försla skolan egande sin stora för alla semensamma grund, i skademierna hafva in slutpunkt. Universitetsfrågan är eedan mänga år tillaka en lifeoch stridsfråga. Djupt ingriande som universitetsbildningen är i samvället, har denna fråga icke kunnat undgå tt väcka det lifligaste deltsgande. Men relan begreppet universitet är föremål för de stridigeste uppfattningar. De gamla instiutionernas män anse deras universiteter vara den enda rätta realisationen af det begreppet, ungefär likasom den gamla statskyrkans män anse deras statskyrka fullständigt och bäst och ensamt motsvara besreppet kyrka. Skulle man tro Atterbom, Hwasser m. fl., så vore våra universiteter bra som de äro. Den nya tiden — med anor dock redan från 1600-talet — vill emellertid allt mindre och mindre gå in derpå. Med sina ider om arbetets fördelning finner den ej de gamla universiteternas organisation vara säden som den borde vara. Deo finner till exempel icke teori och praktik — för att här använda dessa gamla slagord — rätt tillgodosedda inom den gamla universitetsorganismen; eller, med andra ord, de finna den praktiska sidan af vetenskaplig uppfostran icke rätt väl behandlad af universiteterna, och den teoretiska i sammanhang dermed likaså. Den fincer den så kallade organismen vara mycket litet organisk, men väl tvärtom full af hverjehanda iltfälligheter, ofullkomligheter 0. 8. v. Bå finner den t. ex. de s. k. fakulteternas indelning liksom litet godtycklig eller åtminstone icke uppgjord med tillräckligt afseende på dess behof eller dess uppfattning ef en rätt ordnad vetenskaplig upplostran samt af hvad samhällena nu siltmera af dem fordra. Med afseende på kyrkans behof ha de gamla universiteterna den teologiska fakulteten eller prestseminariet eller yrkesskolan för statepresterna; men för staten... tillfredsställa de väl dess behof?... Skulle icke de stora vetenskaper, som mera afse den medborgerliga bildninn, samhällslära, sociology, statsrätt, krätt, nationalekonomi, kulturhistoria o. s. v. lika väl förtjena att utgöra en fakultet? eller åtminstone utgöra en afdelning af den nu vetenskapliga fakulteten, i stället för att, såsom nu är fallet, dels vara fördelad på skilda fakulteter, dels ställda såsom bihang till andra vetenskaper? Och, å andra sidan, om kyrkan och om medicinen och juridiken hafva sina fakulteter, hvarföre skola flera andra stora praktiska verksomheteomräden sakna lärostolar eller grupper at lärostolar fö: deras vetenskapliga grundläggning? Hvarföre skoll till exempel industriens och åkerbrukete vetenskapliga grundläggning icke kunna ske vid upiversiteterna lika så väl som de nyss nämnda yrkenas? Och hvarför skall vidare till exempel allt kvad konst heter vara så godt som skild från universiteterna? Sådana frågor ställer nu ?den nya tiden? till de gamla universiteterna. Icke såsom skulle den med de frågorna afse, att begära en plats för dessa stora bildvingselementers inrymmande vid de gamla universitetsinrättningarne, — den inser nog, att dessa ej, utan att sprängas eller åtminstone i grunden ombildas, skulle kunna mottaga dem alla, — utan mera för att låta universiteterna förstå, att deras namn af Puniversitet? numera icke är fullt berättigadt, att, med andra ord, det är endast en del och en ringa del af den stora vetenskapliga organismen som fragmentariskt iorymmes inom universiteterna, och att dessas anspråk på att vara fullständiga organismer icke hälla streck. Det är redan länge sedan den nya tiden började vilja göra upp sin räkning med univergiteterna. Den har längt före detta insett, alt någon ombildning af universiteterna i stort icke gerna är möjlig. Och den har derför skapat en mängd akademier? utanför och oberoevde af de gamla, — konstnkademier, landtbroksakademier, polytekniska akademier, (bland hvilka dock de flesta nöjt sig med blygsammare namn af sxolor, instituter 0. 8. v.), och det vetenskapliga lif, som dessa skolor ej kunnat inrymma, det har organiserat sig inom denua mangd af associalioner i alla länder, som numera inrymma detta rika, fria vetenskapliga lif, som ej tål att dogmatiseras, såsom fallet oftast är inom universieierna 1 följd af dessas hela organisation och den anda som sjeliva denna organisation framkallar. Upiversitetsfrågan, sålunda betraktad, är i sjelfva verket frågan om hela det vetenskapliga lifvets orgamsation. Dessa frågor om universiteters flyttning, om upprättande af nya lärostolar vid universiteterga 0. 8. v. blifva små frågor inför en eådan uppfattniog af hvad våra tiders uppgift är med afseende på det vetenskapliga lifvets ordnande. Det kan icke här vara afsigten att förgöka gifva något som helst svar på den stora frågan. Dertill fordrades helt andra krafter. Men utan tvifvel stå vi här i Sverge för ögonblicket inför ett nytt uppslag ilösRN MAAS USE mycket hellre skulle velat stanna qvar i parken och sofvit hela natten under det vackra, skuggiga cederträdet, än att undergå det obekanta eldprofvet att ?komma ned sill desserten? hvilket emellertid både af