Aftonbladet – 19 januari 1866, sida 2

atte till lågre tull än den af ständerna vid ista riksdag bestämda, ty i så fall skulle len förevarande frågan ställa sig i en helt innan dager. Hr von Kremer förehöll de lärvarande ledamöterna af bondeståndet, att lessa icke för honom kunde. göra klart, om len för statsverket inkomstbringande bränrinstillverkningsindustrien kunde ega betåad bredvid franska traktaten, eller om j nämnde näring blefve ruinerad och landet ifversvämmadt af franskt drufbränvin. Deremte ansåg han vederbörande underhandare hafva gjort sig förtjenta af klander för ättsinnig behandling af en så vigtig sak, lå de tillåtit surtaxens nedprutning ända ill 13 öre pr kanna dylikt bränvin, utan utt någon kalkyl bifogats öfver denna articels produktionsvärde i Frankrike. Talaren örmenade sig desto hellre ba väntat en sålan upplysning, antingen ur handlingarne eller af bondeståndets ledamöter, enär han hade sig nogsamt bekant, hurusöm det fjerde ståndet vanligen brukar begagna hvilka dess ledamöter som helst till suppleanter i de respektive utskotten. Särskildt påminde han sig, att han vid 1850 års riksde sti eg 2 se al rå la; he at lå hc fle el de sj M 50 h: el ge Oå ne dag uti bevillningsutskottet möttes af enlne alldeles obekant person, som kallade sig Nils Larsson i Tullus, hvilken i tullfrågor ädagalade så stor sakkunskap, att den kom utskottet till stor nytta den tidea. Då C. A. Larsson från Östergötland derefter fick ordet, förmälde han sig till att börja med af skärpan i doktor Ljuvgdahls sednare anförande hafva kommit på den tanken, att hr doktorn sedan gårdagen förändrat åsigter; men deri hade talaren misstagit sig, enär det nu visat sig att det ej var åsigterna utan tonen som undergått förändring. I anledning af hr v. Kremers appell till utskottsledamöternas af bondeståndet sakkännedom i bränvinshandteringen, så bad tal. få upplysa om den i ståndet antagna praxis, att i konstitutionsutskottet icke insätta bränvinsbrännare, enär sakkunskap i nämnde hand: tering kom bättre till nytta i bevillningsutskottet. Talaren anförde vidare, att han ansåg någon anmärkning mot konungens rådgifvare i och för deras åtgöranden med hänsyn till den franska bandelstraktatens afslutning samt tulltaxans utfärdande destomindre berättigad, som ständerna hade i sin makt att godkänna eller förkasta såväl den förra som den sednare. Utskottet hade endast att bedöma, huruvida landet tagit någon skada under den tid nya tulltaxan varit tillämpad; men då i deita fallnågon befogad klagan icke försports, så bjöd både klokhet och rättvisa att lemna de gjorda anmärkningarne utan allt afseende... Under detta anförande, i hvilket flera ledamöter instämde, rådde en viss muhterhet inom utskottet, enär åtskilliga Korhiska pointer förekommo i yttrandet. Sedan åtskilliga af borgareoch bondeståndets öfriga ledamöter yttrat sig med bestämdhet emot anmärkningen, och bland dessa sednare L. M. Carlsson från Stockholms län, som vid slutet af sitt anförande helsades med bravorop — tog ordföranden till ordet och under tillbakahållen rörelse fästade utskottets uppmärksamhet derpå, att det vore vådligt pästå, att lagstiftningen i afseende på tullen icke skulle röra rikets ständer i de fall, då tullnedsättningar kom: me i fråga; att vederbörände syntes hafva handlat mot grundlagen; då de uraktlåtit infordra auktoriteternas yttranden; att det vore mindre klokt köpa en sjöfartstraktat emot ei Handelstraktat, som innebure så stora uppoffringar; att icke ens i sjöfartstraktaten fanns reciprocitet, och att stora olikheter förekommo i tullsatserna för Norge och Sverge, bland annat i afseende på artikeln väfnader, som i Norge droge högre tull än bär. På dessa skäl ansåg ordföranden, att utskottet åtminstone borde uttala l sitt ogillande, i fall man icke ville tillämpa I det ansvar som i 106 eller 107 regeringsformen stadgas. I anledning häraf uppstod ytterligare diskussion, hvari flera ledamöter deltogo. OC. A. Larsson lärer varit den, som genom sitt anförande gjorde slag isaken. Han fästade nemligen ledamöternas af de två första stånden uppmärksamhet derpå, ätt ett tillmötesgående af br ordförandens uttryckta ogillande skulle af den stora allmänheten stämpllas ingalunda som ett gravamen mot I konungens rådgifvare för dess åtgöranden i traktatsoch tullfrågan, utan helt enkelt såsom en bämnd mot sammå rådgifvare för deras ärorika kamp i en annan politisk fråga, loch vid sådant förhållande, samt då utskottets adliga och presterliga ledamöter utan Itvifvel icke ville ådraga sig en sådan misstanke, så hemställde talaren, om ej ordföranden ville låta sitt försläg falla, deri tl ra ledamöter hördes instämma. Slutligen uppträdde biskop Bring och reI dogjorde för sin uppfattning af den vigtiga I frågan. Han förklarade sig icke vara berä Igen för någon anmärkning, desto hellre som Å on ansåg det ingen enskild representant legde befogenhet enligt nu gällande grundlag att yrka ansvar ä K. M:ts rådgifvare, ;hvarföre biskopen påstod att Björkmans anmärsniog på denna grund måtte ogillas. IHäröfver uppstod en kort diskussion, som I slutade dermed att motiverna för utskottets I beslut kommo att pröfvas i sammanhang I ned protokollets justering. Derefter framställde ordföranden åtskillliga olika formulerade propositioner, hvarpå borgareoch bondeståndets ledamöter ropade nej, undet det att adelns och presteI ståndets ledamöter icke afgåfvo några hörbära svar. Och slutades dermed den stora I striden i konstitutionsutskottet. d sö Monaco traktaten. Den franska tidningepressen börjar allt mera sysselsätta sig med den vigtiga frågan om denna traktats följI der för andra länder. Efter att ha redogjort för de olika åsigter, som förfäktats i TadäEske Lab Fokas TN SR ITE ARA DOTTER SKAR