Aftonbladet – 17 januari 1866, sida 3

t bi Pp döda, lå så saken komma till domstolen, hvad blir då I följden? I bästa fall den, att högsta domstoler I sliter den efter en gång för alla antagna lag tolkning, ehuru äfven detta torde bli vanskligt Men antagligen komma åsigterna hos under domstolarne att variera, och det lilla arfvet, om det vinnes, förspilles på rättegängskostnader. Hade deremot lagen allsicke funnits till, hade modren varit uppfordrad att göra testamente, och då hade barnet fått, hvad det nu, i följd af la ens otydlighet, måhända går miste om. Visser: igen har justitieministern, till bemötande af denna anmärkning, hänvisat dertill, att förslagets uppställning i nu anihärkta afseende öfverensstämmer med det till sin natur likartade stad: gandet i 3 ae, 10.5 giftermålsbalken, i fråga om qvinnas kota gting såsom fästeqvinna; men ee torde redan hafva utbildat en stor skiljaktighet vid förfaringssättet i dessa begge fall. Jag har aldrig hört omtalas, att någon prest tilltrott sig kyrktaga en barnaföderska såsöm en mans fästeqvinna, utan bevisligt uppdrag af mannen sjelf. då deremot ganska vanligt lärer vara, att presten, endast på barnmorskans eller annan närstående persons blotta anmälan, Gaakterkning i kyrkoboken om såväl barn som moder: Äfven frågan, hvarest anteckningen skall ske, är ej så klar, som den kunde vara. Orden då var? i den af mig ur förslaget citerade mening synas mig ej väl valda. Man här också redan försport olika meningar, nemligen huruvida anteckningen skall-ske i den socken, der modren var kyrkskrifven då barnet föddes, eller, ifall hon derifrån flyttat, der hon var skrifven då hon belöt sig för att erkänna moderskapet. Det är ikväl af högsta vigt att modren med visshet kan veta i hvilken socken anteckningen bör ske, ty en anteckning, gjord i oriktig sockens kyrkobok, tjenar ej till något annat, än att invagga modren i den falska föreställning, att hon gjort allt för ätt trygga barnets rätt. Visserligen förefaller det mig, som om rätta anteckningsorten borde vara der, hvarest qvinnan vid anteckningstillfället var kyrkskrifven; men hade sådant afsetts, skulle det enklare uttryckts genom att till exempel utbfta ?då var? mot är. Tie är det i alla fall, och tvetydigheten minskas ej af hvad justitieministern yttrat i den kongl. propositionen (pag. 12) derom, att förevarande lagförslag måste referera sig till kongl cirkuläret den 27 April 1860, der det allmännare stadgande förekommer. att rätt anteckningsort för qvinnas nedkoms d barn är den församling, der qvinnan vid ti (d. v. s. vid nedkomsten) är kyrkskrifven. Detta strider emellertid uppenbart emot en af de i konseljen. närvarande justitieråds uppfattning, enär denne påtagligen i sitt resonnemang utgår från den alldeles motsatta synpunkten, eller att antecknandet bör ske i den lörsamling, der mo-: dren vid anteckningtillfället var kyrkskrifven. Men äfven om grund saknades för formella betänkligheter, hemställer jag till er, mina herrar, om det är skäl att borgareståndet nöjer sig med hvad detta törslag erbjuder. Vid sistförflutna riksdag föreslogs af lagutskottet, att oäkta barn, utan undantag, skulle ärfva ej endast moder, utan äfven fader, såvida paterniteten blifvit af honom erkänd och han ej hade äkta barn eller bröstärfvingar. Detta förslag upptog. sålunda hvarken den inskränkning, att barn, aflade i hordom eller förbudna leder, icke fingo ärfva, eller att endast anteckningen i kyrkoboken egde bevisningskraft, ej heller undantog det bröstarfvinges laglott. För min del fann jag då, liksom ännu, betänkligheter vid att godkänna principen om arfsrätt efter fader; och ehuru det amandemang jag då gjorde om uteslutande åf staädgandet derom godkändes af borgareståndet, liksom sedermera af rikets ständer, skedde det ej förr än efter en ganska het strid, dervid — om jag minnes rätt — minst en tredjedel af borgareståndet fordrade arfsrätt äfven efter fader, enligt br Lemchens reservation. Och hvad är det man nu i stället erbjuder oss? Jag skulle nästan vilja påstå att förslaget knappt nog är, hvad detirubriken af betänkandet utgifves för att vara, eller ett f rslag till arfslag. Enligt vår nu gällande allmänna lagstiftning består nemligen arisrätten, hvad anspråken på den dödes qvarlåtenskap angår, icke i någon annan ovilkorlig Vättiohen än rättigheten till laglotter. Just denna rättighet. den enda ovilkorliga, är i det nådiga förslaget de oäkta barnen lika ovilkorligt förmenad! Snarare skulle man kunna anse förslaget gå ut på att bereda modren till oäkta barn en slags adoptiomsrätt; men icke heller från denna synpunkt tillfredsställer förslaget äfven de billigaste anspråk. Till en sådan räct hör vanligen, att man redan under lifstiden kan insätta den adopterade i ställe och göra honom till en familjens medlem; men häraf finnes intet pd i förSlaget, kringskuret och stympadt som det är på alla sidor. Då förslaget alltså, utan att hafva ställt sig på adoptionsrättens grundval, alldeles öfvergifver den arfsrättliga hufvudprincip, som rikets ständer vid sista riksdag adopterade, är det fara värdt att man, genom att nu opphöja det få alls ingen fast grund hvilande förslaget till ag, för en lång framtid beröfva sig utsigten att komma till ett tillfredsställande slutresultat i nåotdera hänseendet. Man talar om risken att förkasta förslaget, emedan frågan derigenom skulle kunna begrafvas; men dermed är sannerligen ingen fara. Till en början torde man med säkerhet kunna antaga, att frågan numera, sedan såväl representationen som regeringen allvarligt tagit den om hand, icke kan falla, äfvensom att den icke gerna kan föreläggas en gån till med. de öfverdrifna inskränkningar i den si kallade arfsrätten, som finnas i den nådiga propositionen. Bland dessa inskränkningar är det en, som icke fanns ens i justitieministerns första förslag, och icke heller Pp yrkades af mer än en enda af de sju justitieråden, som granskade detta förslag, nemligen den inskränkningen, som ligfe i oäkta barns utslutande från all arfsrätt, vilka blifvit aflade under qvinnas äktenskap eller i förbudha led. Och mån torde väl ej behöfva befara, att då regeringen en gång sjelf erkänt det oriktiga i en sådan inskränkning, den skulle vägra att lyssna till representationens ånyo uttalade åsigt, understödd dessutom af högsta domstolens öfvervägande pluralitet. I sådant fall skulle i sjelfva verket ett enda justitieråds mening väga mer än representationens, hvilket i en fråga, som ej är uteslutande juridisk, utan hvars lösning i så väsentlig mån bör öfverlemnas åt folkmedvetandet, väl icke är antagligt. Denna fråans egenskap, att företrädesvis vara hemfallen, icke under juristernas dom, utan under det moräliska folkmedvetandets, borgar också i allmänhet derför, att den icke kan undgå attvinna just en sådan lösning i alla stycken, som afsågs med förra riksdagens laglott; och det enda, men också i min föreställning ganska säkra, medlet att hindra en sådan lösning, är just att nu antaga en lag, som afleder uppmärksamheten från hufvudsyftet, derigenom att den alldeles afviker från arfsrättsprincipen och i stället afviker på adoptionsvägen, men på ett så förvillande sätt, att man icke ens kan 1 fjerran skåda sjelfva målet, hvilket följaktligen lätteligen borttappas. Då jag alltså, för min del, från ingen synpunkt kan godkänna det ifrågavarande lagförslaet, men naturligtvis önskar så snar lösning af rågan som möjligt, och alltså ej sökt helt enkelt afslå det; så nödgas jag, såsom nämdt är, yrka återremiss. Att två stånd ee förslaget, hindrar ej lagutskottet att underkasta det en ny pröfning. Hurudan utskottets åsigt i saken än må vara, är jag fullt förvissad att utskottet, derest det finner de formella anmärkningarne befogade, skall undanrödja åtminstone dessa. Visserligen har hr Henschen uttalat den åsigt, att man, sedan riksdågarne blifva årliga, utan tvekan kan antaga äfven det i formelt hänseende uppenbart bristfälliga, emedan man år efter är kan bota och bättra: men jag föreställer mig att