Aftonbladet – 17 januari 1866, sida 1

RER STOCKHOLM ten 17 Jan. Genom bevillningsutskottets i går afton fattade beslut har ständernas bifall till de franska traktaterna blifvit satt utom allt tvitvel. Vi ha intet ögonblick misströstat om denna utgång, förvissade som vi varit, att ä ena sidan insigten om de fördelar traktaterna komma att medföra för vårt land, och å andra sidan de stora olägenheter, hvartill, traktaternas underkännande skulle gifvit anledning, ofelbart mäste iases och erkännas af majoriteten inom riksförsamlingeo. Men vi tillstå uppriktigt, att vi, i betraktande af de siarka bearbetningarne i protektionistiskt syfte och af det i mer än två år fortsatta vädjandet till egennyttan och fördomarne, ed liflig glädje erfarit, att vid den egentliga hut-udvoieringen kunnat inom utskottet åstadkommas en få ansenlig majoritet för traktatens antagande som 30 röster mot 17. Detta resultat är verkligen så mycket mer öfverraskande, som mun väl torde erinra sig, att vid bevillningsutskottets tillsättning, i början af riksdagen, franska traktate:na ännu voro jemförelsevis så föga debatterade i det offentliga och deras inflytande på handel och sjöfart ännu så föga lagdti dsgen, att inom tre riksstånd valen utföllo i ganska afgjordt protektionistisk riktning och följaktligen utskoltets mansätming erhöll! ett mej afPn SN godkännande i denna församling föga lofvatme-Btsgende. är Det är deremot under dessa förh manden icke alls öfverraskande, att man velat bereda traktatens -motståndare hugsvalelsen att få i en mellanmening uti beslutet inlägga några anmärkningar dels med afseende å de vanna fördelarnes betydenhet, dels beträffande det formella af ärendets behandling. Det ligger, i sak, liten eller ingen. vigt på om denna mellanmening äfven kommer att inflyta i ständernas beslut... Tvisten är numera icke om bifall eller atslag, den kommer blott att röra sig derom huruvida godkännandet skall: lemnas helt enkelt eller med de af utskottet föreslagoa anmärkningarne. Vi behöfva ieke säga, att vi för vär del anse dessa vara obefogade, och vi tro oss hafva under ärendets behandling givit skäl för denna åsigt. Det är dock, jemförelsevis, af så ringa betydenhet om de komma att följa med i stävdernas beslut eller ej, att vi för ingen del kunua lägga någon passion i-etriden om denna smakfröga. Vi anse det dock ingalanda osannolikt, tvärtom nästan troligt, att ständerna skola anse med in värdighet mera förenligt, aut då de tiuna skäl för handen att godkänna de aftslutoa traktaterna, de lemna detta sitt bifall rent och enkelt, utan bifogande af nägra på saken ingenting inverkande erinringar, som onekligen hafva en liten bismak af småsinne. Ett sådant enkelt bifall från ständernas sida vote en vida mindre afvikelse från bevillningsutskottets beslut, än detta utgjorde från utskottsafdelningens hemställan, och då man sett att genom de upplysningar, som mellan dessa bäda skeden af ärendets behandling blifvit tillgängliga. saken vuunit mark i så hög grad, att afdelningens majoritet för ett afslag biifvit i utskottet förvandlad till en stor majoriset för bifall, så kan man åtminstone hoppas, att den ud, som ävnn äterstår före det slutliga afgörandet, skall låta den skrida ännu ett steg framät och föranleda ett enkelt bifall. Det torde dessförinnan ha bhfvit ådagalagdt på ett så öfvertygande sätt att ätven motståndarne nödgas medgitva det, att genom traktaterna verkligen nöjakligt vinnas alla de fördelar för landet, som man kunnat vänta och hoppas at sådana fördrag; och man torde äfven dessförinnan allmännare komma att erkänna vigten deraf, att man: baft någon tids erfarenhet ati stödja sig vid, innan man gick att fatta ett beslut, som under andra omständigheter kunde ha varit för mänga ganska brydsamt. 2