Aftonbladet – 16 januari 1866, sida 2

tb UVIARKITIIAV Alta UUHUINI, SVUEPUDLLUDD UVI ill. Dessutom förtäras 2,000,000 hektoliter orter, 950,000 hektoliter spirituosa och 660.000 hektoliter vin. Gatorna upplysas t 400.000 gaslyktor, och i eldstäderna förrukas 6,000,000 tons kol. — Dödsfall. Enligt till Göteborg ingånsen enskild underrättelse, afled i lördags fton uti Malmö teaterdirektören Oscar Anlersson efter blotten dags sjukdom. Göteborgsposten meddelar i samband med mderrättelsen om detta dödsfall följande ninnesteckning: Den aflidne, hvilken, måhända lika mycket senom sitt förmånliga yttre som genom sina konstnärliga anlag, skar sina första sceniska agrar på den fordna Djurgårdsteatern, medan denna stod i sitt högsta flor, hade af verklig inre kärlek till den dramatiska konsten drifvits till teatern. Han var en af de första på sin tid, som djerfdes sätta sig öfver fördomarne och ej ansåg sig sänka sig, då han öfvergick från en förut inslagen embetsmannabana, för hvilken han ingen kallelse hade, till scenen, som han äfven brann af ifver efter att reformera. I detta afseende var han ett barn hela sitt lif igenom, och äfven det reala lifvets krassaste prosa förmådde ej helt och hållet släcka en dock med åren alltmera sällan uppglimmande poetisk stämning. Sjelf öfvertog han ett eget sällskap efter teaterdirektör Wallin år 1849, om vi minnas rätt, och visste att genom rekrytering af goda förmågor (bland andra nuvarande fru Swartz vid k. teatern, då mll Clemence Fehrnström, och sångaren Gustaf Sandström, nu ätven vid k. teatern) gifva detsamma ett godt och välförtjent anseende såsom det bästa bland landsortssällskaperna. Sedandess har han med blott ett kort uppehåll arbetat i sin väg tills han slutligen ingick öfverenskommelse med hrr Ahman och Pousette såsom tredje man i deras bolagsteater. Den hädangångne var sjelf dilettant inom det sceniska skriftställarskapet, samt bearbetade för sin scen åtskilliga utländska stycken, hvilka länge hållit sig uppe på repertoiren. Efter en för några år sedan genomgången svår sjukdom, så tillsägande bortvissnade den nyss förut så ungdomligt sinnade och rörlige mannen, tills han nu ändtligen föll ned för alltid. Hjertlig och godsinnad visste han att, oaktadt åtskilliga excentriciteter, förvärfva sig många vänner, och de skola äfven här helt säkert ej vara få, som med deltagande erfara Oscar Anderssons bortgång ur tiden. —— Nordiska festen. Vi böra göra den rättelse i vårt referat för nämnde fest, att skålen för Norge kom näst etter den för Sverge. Det tal, hvarmed expeditionssekreteraren, riksdagsmannen för Stockholm, L. J. Loven föreslog skålen för Norge var af följande lydelse: Minnen från det förflutna och utsigterna med sina farhågor eller förhoppningar för framtiden betinga gemensamt en rätt uppfattning af det närvarande, gifva vid ett tillfälle som detta riktning åt sinnesstämningen, förestafva våra löften och erbjuda i rikt mått föremål för uppmärksamhet, deltazande och välönskningar. Bland föremål af sådan beskaffenhet har blifvit mig uppdraget att här framhålla ett, som, kärt och dyrbart för hvarje svenskt hjerta, förhöjer värdet af våra angenämaste både minnen och förhoppningar, nemligen: Broderriket Norge och dess folk. Mycket har blifvittaladt, skritvet och tvistadt angående rätta värdet och betydelsen af den statshandling, i kraft af hvilken den skandinaviska halföns tvenne folk, med bibehållen ömsesidig sjelfständighet, under en längre följd af år vandrat jemsides framåt på samhällsförbättringarnes åh förädlingens bana, under ledning till enhet i sträfvanden och syfte af en gemensam regent. Tiden och erfarenheten, begge behöriga att ransaka och pröfva, hafva slitit tvisten och fällt domen, som sedermera fastställdes af folken sjelfva, genom den hänförelse, hvarmed 50:de årsdagen af föreningens tillvaro inom alla delar af de förenade rikena firades. Denna dom innehåller att, om ock föreningens stiftare tänkte högt om de folk, åt hvilka dess genomförande anförtroddes, de tillika tänkte rätt, samt att, fastän gnom föreningsfördraget stora löften gåfvos, dessa dock blifvit till fullo infriade derigenom att de band, som af stamförvandtskapen, behofvet af grannsämja, klok politisk beräkning och tidens trångmål i hast sammanvirkades och erbjödos folken.till föreningsmedel, genom dessa folks egen bearbetning blitvit förstärkta och förvandlade till den broderliga kärlekens. Det nu varande lyckliga förhållandet folken emellan må visserligen i väsentlig mån tillskrifvas, dels visheten hos de regenter som efter hvarannan under föreningens fortvaro öfvervakat och ledt föreningsverket, dels de förenade folkens uppnådda civilisationsgrad med deraf härflytande inneboende klarare samhällsbegrepp, dels ock den ej minst vigtiga omstandigheten, alt ömsesidigt fri vilja och stadgad öfvertygelse bestämde föreningsvilkoren; men. dervid må ej heller förglömmas, att föreningens framgång under nu tillryggalagda stadium i väsentlig mån blifvit främjad af begge folkens bibehållna individualitet och sjelfständiga ställning till hvarandra, ty dessa hafva af lätt insedda skäl framkallat och underhållit den-skärpta uppmärksamhet på sig sjelfva och mot hvarandra, den ömsesidiga månhet om egna rättigheter och aktning för andras, samt det behof af kännedom om företeelserna inom det andra riket, som mer än något annat lärt folken att rätt bedöma och känna hvarandra; och med denna kännedom vunnen, jemte öfvertygelsen om nödvändigheten af begges förenade samverkan för betryggande af Nordens sjelfbestånd, blef föreningens grundtanke realiserad. Under de begge folkens verksamhet för utvecklande åf föreningsidn hafva de onekligen åsamkat sig tacksamhetsförbindelser till hvarandra, men dessa förbindelser till art och beskaffenhet väsentligen olika de statsskulder, hvilka mångenstädes hårdt trycka finansbudgeten och alstra bekymmer, utgöra för oss snarare glädjeämnen, ty de hafva tillkommit i och för ett välsignelsebringande produktivt föI retag, och äro dessutom utförda i broderlighetens konto, der debet och kredit ej uppsummeras eller så noga kontrolleras, och der enligt anvek SoK STENTEN AEA